Tragedin drabbade Rinkeby sent på lördagskvällen. I en het, rökfylld och mörk trappuppgång i ett femvånings-hus vid den lilla tvärgatan Kuddbygränd förlorade fem flickor och deras mamma sina liv när de försökte fly från en lägenhetsbrand.

 

Pappans tragedi och förtvivlade utsatthet var den andra dominerade känslan i sorgen.

–Varför har ni inte hjälpt pappan? Var gör ni för honom? Han och sönerna har ju ingenting. Ingenstans att bo, inga kläder, ingen mat. Var ska han få hjälp? frågade en desperat Abdirahman Ismail från Sollentuna också han släkting till familjen vid ett improviserat öppet möte med den lokala krisgruppen i går eftermiddag.

Stadsdelsdirektören Olle Johnselius och andra i gruppen försökte lugna honom och lovade all tänkbar hjälp.

 

Ovanstående är ett urklipp ur Svenskan idag. Det är fruktansvärt det som hänt. Det går helt enkelt inte att beskriva i ord vad som måste ha försigåtts.

Men en sak slår mig. Det är Abdirahman Ismail´s uttalande. Han liksom väldigt många andra gör/säger/ något som är väldigt vanligt.

-Vad ska NI göra för den ensamma pappan?  VEM hjälper de efterlevande? 

Det blev plötsligt ANDRAS uppdrag att hjälpa. Gärna myndigheternas.  Det är också viktigt att hänga någon som ansvarar för familjens tragedi. Det är plötsligt ANDRAS fel att familjen inte läst brandföreskrifterna. De var på svenska och det språket kan inte familjerna som bor i området. Det är NÅGON ANNANS FEL att man inte läst. Föreskrifterna borde ha stått på många språk. VEM ska hängas för detta.

Tragedin är enorm. Min reflektion hänger endast ihop med det faktum att MAN/FOLK/MÅNGA har svårt att ta ansvar för sitt eget liv. Är det fel att tycka att det inte är NÅGON ANNANS fel jämt?

Är det fel att tycka att det första som kommer ut ur folks munnar denna stund är frågan om VEM som ska hjälpa?

Inte

-”Jag undrar om jag ska fråga om jag kan hjälpa till med något?”