Det är tidigt, tidigt på morgonen. Inuti bussen är det mörkt. Små ledljuslampor lyser försiktigt i gången. Människorna sitter försjunkna på sina platser. Det är tyst och väldigt mysigt. Stilla morgon och vi är på väg mot en ny dag. Vi möter dagen vänligt och som en kär vän som smyger sig på oss sakta sakta.

Vi passerar Danderyds kyrka som ligger i mjukt upplyst ljus. Det är vackert och får mig att minnas musik jag lyssnat på där, barn som jag döpt där och alla de gånger jag passerat förbi under livets gång.

Tänker på alla liv som kämpar med sina mödor och besvär, på alla som trots elände förmår att lyfta, stötta och hjälpa.

På hur min tro på människan stärks och på hur härligt det är att veta att det är tillräckligt många som bär sitt ansvar med storslagenhet.

På vars axlar vi kan stå, som en av de där fina människorna sade häromdagen…