Tänkte på morgonen att jag kommer att få sitta själv och passivitetsträna. I regnkläder och kaffetermos med te i. Det går ju inte för sig att dricka kaffe på kvällen för oss med känsla för djup sömn.

Men det blev en väldigt lyckad träning i går i Badviken. I uppehåll i regnandet. Vi var ett ansenligt gäng och vi satt stilla och fint med våra vovvar trots att det är så himla svårt för oss tvåbenlngar att träna på vad vi ger våra vovvar för signaler. För detta är inte en vovveträning utan en tvåbeningstränlng.

Att förmedla till vår vovve att vovven kan sluta tjänstgöra som flockens ordningsman betyder att vovven behöver förstå att någon annan tar rollen. Typ du och jag. Att utan ryck, drag, röst eller slag med en attityd av trygghet, stabilitet och pålitlighet kliva in som flockens ordningsman är en i vardagen ständigt pågående visa.

Det är egentligen inte i Badviken på passivitetsträningen vi lägger grunden för detta utan i vardagen. Hur ofta under dagen har vovven utan att ha blivit ombedd tagit på sig rollen som den som styr upp sitt gäng? Hur ofta tror vår vovve att ordningsmannen har gått på semester och ingen finns att tillgå som vikare? Och att vår vovve i det läget tänker att ”attans också” – det verkar vara så att jag får styra upp lite här….

Att inte låta sig styras av sin vovve är till att börja med att se och förstå när så sker.

Det är väldigt kul att intressant betrakta sig själv ibland…… Hundträning handlar om personlig utveckling på tvåbening.