Jag undrar varför det tar ett halvt liv innan man ser glimten av förståelse för sin innersta kärna. Innan man öppnar upp dörren till hjärtat och lär sig att respektera det som finns inuti sin kropp. Innan man ser att kärleken till omvärden och till livet är en förutsättning för att orka leva. Innan man lär sig att kärleken till sig själv är höjd över allt annat. Innan man förstår att innan man tittat in och lärt sig respektera sitt eget innersta så kan man inte älska andra.

Innan  man förstår att medkänsla och kärlek till sin omgivning gror och växer i myllan av respekt och kärlek för sitt eget innersta.

Innan man förstår att det är omöjligt att önska sig och längta efter kärlek, trygghet och omtanke  från någon som inte respekterar och älskar sig själv.

Att man inte kan vara trygg med sig själv innan man respekterar sitt innersta väsen.

Innan man förstår att det är ”i betraktarens ögon”, när någon säger att -”du har ingen empati”!

Hej Um, tack för att du finns!