Att bara tacksamt notera att jag älskar min kropp. Inte egoistiskt och självupptaget och egenkärt. Inte för att den är snygg (för där anses kanske tveksamhet råda).
Utan för att den fungerar. Varje dag så slår mitt underbara lilla hjärta 100.000 slag för att jag ska kunna skratta, gråta, älska, cykla, bada och titta ömt på moder natur. Det är kamrar, portar, vener, artärer och gud vet och lite till som bara lirar ihop. Allt i min tjänst.
7.000 liter blod far runt i min kropp varje dygn. Så att jag ska kunna rodna när jag blir generad för att jag får beröm, för att jag ska kunna köpa sötmandel till Josefine och för att jag ska kunna hitta telefonen för att ringa Philip i Singapore.
Allt detta, hormoner, eptelvävnad, hypofys, limbiska systemet, njurar, knän och fötter jobbar på topp för att lilla jag ska få må bra och vara precis så lycklig som man kan vara en så här fin dag när solen strålar utanför.
Att bara tacksamt notera att jag älskar min kropp. Som fungerar bättre i dag än vad den gjorde för 20 år sedan.
Som fortfarande är med på noterna och ställer upp. Trots alla år som jag inte vårdade den ömt och kärleksfullt.
Med full respekt för alla mina inre organ, skelettdelar, hårsäckar och inte minst min hud som varje dag ger mig små beröringssensationer så känner jag att jag ska göra allt vad jag kan för att lyssna på vad den vill att jag ska stoppa in i den. (inga snuskiga tankar här!)
Det är lätt att le när man tänker på hur enkelt allt egentligen är. Inga saker, inga konstigheter, inga tvivel.
Det tog 50 år att bli vuxen i min kropp. Det tog 50 år innan jag fattade hur man gör.
Och jag är bara just fyllda. Hela livet ligger framför. Glasklart!
Tack för idag
Sanna Panna Gunnarsson Åström
Susanns kåserier om livet 
Me and my body?
– Halllllo!
Hallloooo!
…
– Me?
– Jaaa, Ni två!
Ha en lååång och skön resa tillsammans