… värt en helt egen vetenskap.!

Man tror att, nej nu gjorde jag fel igen.

Jag måste sluta säga MAN.

Jag är ju trots allt Quinna!

……………

Jag tror att jag säger och skriver så som jag vill att det ska vara. Och självklart så ska mottagaren då läsa vad jag har skrivit på det sätt jag vill att det ska vara.

Men så blir det ju inte alltid.

I näst bästa fall så hör mottagaren av sig och ifrågasätter vad i h-vete jag menar.

I sämsta fall säger mottagaren ingenting alls. Mottagaren, vem det nu än är, blir bara ledsen, arg, besviken eller undrar om jag har en skruv lös.

I bästa fall hör läsaren av sig och undrar om det månne är henne/honom jag syftar till???

………….

I detta fall så var det ett litet missförstånd. Men som skulle kunna ha blivit grand mal om inte kommunikationen varit levande.

-”Skicka en vårdare till mamma”

Ja,  så sade jag i ett inlägg.

Det ledde till att min mamma ringde och frågade om hon verkligen behövde så mycket hjälp.

Hon hade ju bara ont i ett ben!!!!  ????

Kanske såg hon framför sig hur dottern fått för sig att skicka män i gröna kläder och hämta henne till ett hem.

Skicka en vårdare kan ju betyda vad som helst.

Och hon hade ju som sagt bara ont i ett ben.

Vi skrattade gott åt detta som,

om det varit en annan en min mor,

kunnat sluta hur illa som helst!

.

Så gällde det ju faktiskt mig själv.
Det var någon som tyckte att jag var lite mongolid. Mongolida barn är ju superlyckliga.

Det var någon som tyckte att jag använde lite för mycket superlativ. Och det kan jag väl hålla med om.

Men jag har ju en lycklig grundtonus i mitt liv. Och om det betyder att jag inte tas på allvar så får jag nog leva med det.

Alternativet är inte att tänka på. Att frångå min lyckliga grundtonus alltså.

🙂

…………

Idag har mina barn rådfrågat mig i en svår fråga.

Idag har jag fått ta ställning till balansen mellan hjärta och hjärna igen.

Idag vann min hjärna!