Så kom du och sade att du ville ge mig en gåva.

För att tiden hos mig var den lyckligaste tiden under din tid i Sverige.

Tillsammans blev det lite tårar.

Sittandes på golvet framför tavlan och med  mycket prat.

Feleck/Felix och Mirek gick ute i trädgården och ville inte komma in.

Tror Mirek ville att vi skulle få prata ifred. Så klokt av honom.

Du berättade om tiden sedan vi sågs sist.
Jag berättade om min.

Vi förstod varandra och kände att livet får tas som livet är. Inte för givet.

Man är glad, sorgsen, tapper, lycklig, kämpandes, duktig, lat och odräglig, förstående,

allt ingår i livet.

Allt det där som är att vara människa får ta plats.

Men vi enades om det absolut finaste som finns.

Det är att erkänna sina brister utan omsvep. Bara så där.

Jag är ledsen att jag inte erkände varför jag flyttade, sade du.

Jag är ledsen över att jag aldrig frågade, sade jag.

Det är inte så lätt det där med kommunikation.

Det är inte så lätt det där att  prata med varandra. Speciellt om språket inte är en självklarhet.

När det inte går att få fram nyanser och tankar, det där subtila som kallas känslor och inre liv.

_______

Det är så lätt att ha kvar sina valda sanningar och inte ifrågasätta huruvida de stämde med verkligheten.

Att inse att verkligheten är i betraktarens ögon. Att verkligheten blir vad vi gör den till.

På återseende Agnes!