…jag hade bestämt mig för vad jag skulle göra idag.

Först så klart; Yoga. Längre än vanligt och med mycket njutning.

Sat Kria återtagen och börjar upptrappningen. Nu uppe i 10 minuter. Grundpasset återtaget.

Och 31 minuter Sodharsan Kirtan Kriya. Denna nära nog gudomliga meditation som gör en så där dansande, odödlig och lycklig.  Djupavslappning på spikmattan som vanligt. 20 minuter.

Så ringde telefonen och jag kände att jag har väl inga problem att tänka om, eller hur?

Det jag bestämt att jag skulle göra kan jag ju ta i morgon. Eller hur?

Jag har ju SEMESTER.

Så jag hämtades upp på motorcykel. STOR hjälm på. Inte som min vanliga lilla ridhjälm inte. Fast vid närmare eftertanke borde nog ridhjälmen vara lika stor som motorcykelhjälmen. Jag tror nämligen att det sker lika många olyckor till häst som på dessa vidunder.

Med skräckblandad förtjusning gränslade jag cykeln. Krampaktigt hållandes i föraren.

Som efter en stunds körande frågade om jag möjligen kunde hålla lite mindre hårt. Det skulle ju vara bra om han kunde svänga också.

Eller hur?

Men jag kände mig trygg (nästan hela tiden). Lite läskigt var det nog ibland.

Stockholm är fantastiskt att se utan avskärmande bilfönster.

Söders höjder. Med vidunderlig utsikt över hus, vatten och med en stark längtan efter en karta. Visst kände jag igen mig. Något annat skulle jag aldrig erkänna. Men det där stora huset, vad var det???

Och varför inte åka på kullerstensgatan, ättestupa rätt ner 180 grader? I 190 km/timme?

Nu ljög jag. Föraren var ett rasande bra exempel på hur man skolar in ängsliga tanter.

Lunch på en anrik kampingplats. Sightseeing i Mälarhöjden.

Kaffelatte med biscuit och chokladsås  på Lyktan. Ett totalt genomgående sött kondis med milsvid utsikt.

Jag fick nypa mig i armen för att fatta att dagen bara blev så fylld av intryck som jag inte haft en aning om när jag vaknade.

Släpp taget och låt saker komma och bara hända. Ta emot vad livet har att erbjuda varje minut. Känn efter och njut av stunden.

Det är gott att planera. Det är godare att låta sig överraskas.

Bara säga ja, ja, ja och ja tack!

Väl hemma klev jag av och kände mig lite skakig i mina ben. Men jag sade inget 🙂

Tuff brud eller hur!

Nåja, krampen i armarna måste ha tömt honom på luft under större delen av färden. Han hade nog förmodligen känt mina funderingar när han svängde. (Akta mina knän!)

Nu ska undertecknad på middag med silltårta och tillhörande öl.

Och sommarvärme i kubik.