men jag kom av mig.

Förbryllad av det som just kom mig till känna. Undrande.

Och förvånad över sättet jag blev varse.

Är det månne så att jag bevittnar två människor som blir klokare och växer och ser att livet alltid kan bära en framåt.

Att det är som man tar det och inte som man har det?

Ser jag två människor i min omgivning som begrundar sina liv och försöker att hela tiden vara kloka och göra så rätt som man någonsin kan göra? Både mot sig själv och den andra?

Så rätt som man är kapabel att göra?

Om man nu ska lämna varandra som man och hustru, kan man då finna livslång vänskap istället?

Eller kanske till och med hitta tillbaka till varandra när man tänkt efter en stund?

……..

I ljuset av detta kom jag på mig själv att jag inte gjort så rätt själv som jag är kapabel att göra.

När det kom en människa häromdagen och bad om min  hjälp så stängde jag dörren för att jag tänkte mer på mig själv än på

henne. Det var i direkt strid mot mitt yogiska tänkande och om det finns en Gud i himlen så ber jag nu om ursäkt för detta.

Idag förde jag min reflektion om detta på tal för en vän. Inte ont anandes om att det då var för sent.

Bittert får man stå till svars för sina handlingar.

Då gäller det att göra rätt nästa gång. Och nästa gång och nästa gång. Så gott man kan.

Att finnas till för dem som eventuellt tycker det är viktigt.