Vuxenbiljett (!)

11 juli 2010

Sjögull.

130 kr till Vaxholm

Åter mot verkligheten efter en veckas helt fantastisk segling med fint umgänge, god mat (lagat själv hihi), strålande sol och mycket bad och ännu mer segling. Det häftigaste var Stora Högarna. Men hela resan är ett minne för livet.

I mångt och mycket även en själslig resa. Det kändes som om jag återtog min relation till något som varit borttappat väldigt länge.

Jag inser att jag haft en väldigt fin barndom med otroligt många minnen från skärgården och båtlivet.

Per, x´et, och jag hade många fina stunder på sjön också.

MYCKET sitter kvar i ryggmärgen. Mer än jag någonsin kunde föreställa mig. Efter så många år finns det kvar. Väldigt glädjande.

Visuella minnen. Minnen av vindarna mot huden. Saltet i håret. Det låååånga blicken. Friheten. Nomaden inom en som går loss och skriker av glädje varje gång man, inte lämnar, utan går mot nya mål.

Detta att utforska det nya med öppna, nyfikna och lustfyllda ögon.

Och så är seglingen för mig, förstod jag denna resa, ett sätt att tvingas sluta arbeta. Jag kan arbeta och klippa gräs i veckor om det så behövs. Jag liksom inte slutar arbeta. Men på segelbåten måste mina sinnen fyllas av navigeringen, styrningen, planeringen, utkiket, den totala upplevelsen. Det går inte att vara nyttig med sådant som borde göras. Jag formligen fylls av nuet och njutningen. Att segla och då gärna när det blåser lite, får mig att släppa taget om allt annat än det som händer NU.

Precis som yogan. Yoga och segling är mycket lika varandra.

Och så är det ett enda långt  meditativt yogapass att vara på en trång båt så länge med relativt mycket folk på en hyfsat liten yta.

Att hela tiden ha i sinnet hur du ska fungera i mötet med de som är invid dig.

Karmayoga!

Fokus på hur du  möter din medmänniska.

Att hela tiden försöka att med hela hjärtat att ge lite mer än man får tillbaka. Ständigt leta efter sätt att underlätta för ”vi” att fungera ihop.

Jag har inte lyckats hela tiden.

Egot kan fira många triumfer om det tillåts släppas loss.

Det jag glädjs åt är att jag blir bättre och bättre på att känna igen ”egot” när det kommer. Och ifrågasätta om mitt beteende verkligen är godhjärtat, generöst och med omtanke.

När jag nu inte haft tentaklerna ute och inte hunnit se när egot kommit smygandes så är det skönt att vara bland vänner.

Vi som lär oss varje dag, eller hur 🙂

Ibland känns det som om karlar kommer och går men vänner består.

För att få ett verkligt bra förhållande att fungera livet ut ska man nog vara vänner.

På riktigt!