Jag en yogini…?

Det blir fler och fler som kommer till mig och pratar om yoga.

Några har svårt att sova. En del vill bli bättre i golf. Andra är stela och har värkande kroppar.  En annan mår inte så bra i sin själ. Ytteligare någon vill sluta röka. Somliga vill bara slippa åldras med för mycket besvär. En har haft problem med hjärtat. En annan vill få ner sitt blodtryck.  Många vill lära sig slappna av.

Men alla har de det gemensamt att de börjar prata med mig om yoga.

Jag börjar tycka att det är slöseri att jobba på bank.

Jag inser med stor ödmjukhet att jag har något att lära ut.

Min yogalärare sade en gång att det är egoistiskt att inte lära ut. Att bara njuta och utveckla sin egen yoga är att utveckla och froda sitt ego. För att inte bli ett ego måste man hjälpa när man kan hjälpa. Att säga nej och inte ha tid när människor vill ha ens hjälp är att gå i motsatt riktning dvs från yogans sanna natur.

Att vandra på yogavägen innebär mycket mer än några fysiska rörelse lite här och där.

Stretch, töj, böj och vrid är en stor del i en yogisk värld.

Men det finns så oändligt mycket mer att finna där.

Allt ifrån vad man äter, dricker, hur man sover, vad man gör med sina medmänniskor, vad man inte gör med dem och hur man bemöter sig själv.

Att komma in på yogans värld är, om man vill, en ständig resa.

En psykisk och en fysisk utveckling mot att bli en stadig, stabil, flexibel,  känslig och tänkande fri, och självständig människa.

Med ett inre lugn.

Med en hamoni inombords i sällskap med andra människor.

Kropp och själ hänger ihop liksom tanke och handling. Ditt och datt. Kvinnligt och manligt. Religion och vetenskap (läs Dan Brown).

Vänster och höger. Hjärta och hjärna.

Det är balansen som är eftersträvansvärd.

Och att sträva efter att bedöma och inte hela tiden dömma allt som sker i ens omgivning.

Min yogaresa har bara börjat.

Jag vill så gärna dela med mig av det jag fått uppleva.

Och det jag har framför mig. Det vill jag också dela med mig av.

För dig som vill.

Sat Nam

Det är aldrig försent att börja yoga.

Maret började sin yogalärarutbildning när hon var 78 år.

Idag fortsätter hon att utbilda sig. Hon är en bra bit över 80 och säger att detta med yoga är som ett crescendo i livets slutskede.

Hon är så lycklig över att hon får uppleva detta.

-”som ett crescendo i livets slutfas.”

Jag blev rörd till tårar när hon sade det till mig. En dag när vi under vår utbildning gick på en grusväg någonstans i Sverige.

Och plockade blommor.

Det är aldrig försent.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Blogga med WordPress.com.
%d bloggare gillar detta: