Hej hopp,

vet du hur starkt ett  2 meter långt armeringsjärn är?  Hur hårt och spetsigt det är i ändarna. Hur många hästar man kan hålla inne i en hage om man lindar franska elband runt och gör en provisorisk hage 🙂

Vet du hur liten jag kände mig när jag stod där med spetsen rakt in i den mjuka delen av halsgropen endast med en liten dubbelvikt papperslapp emellan? Två meter ifrån mig, i andra ändan av armeringsjärnet, stod min kamrat. Likaså hon med andra ändan av armeringsjärnet rakt in i sin mjuka halsgrop.

Ordern var gå framåt. Med spetsen in i halsgropen. Paret innan hade gjort det. Bevisligen så bockade armeringsjärnet ihop sig i ett V. Det stack inte in in deras halsgropar.

Det krävdes mod att med bestämda steg börja gå framåt mot kamraten. Med armeringsjärnet pekandes rakt in i halsen. Vi tittade stint på varandra. Jag pratade om den yogista tredelade andningen.
Upparmade hela mitt yogiska fokus på att bara vara här och nu och möta hennes blick där på andra sidan armeringsjärnet.

Vi räknade till tre.

Ett, två och tre.

Så gick både hon och jag. Med bestämda steg. Rakt framåt. Och det styva järnröret som hade plats i bådas våra halsars mest mjuka delar, böjde sig neråt mot marken i ett stort V och Gud vet hur det gick till. Men vi möttes på halva vägen med ett järnrör  mellan oss som vikit sig på mitten med hjälp av motståndet i  våra halsar i var ände av spettet.

Hur är det möjligt?

Och hur är det möjligt att vi gjorde det? Efteråt försökte både hon och jag böja armeringsjärnet med händerna men vi misslyckades.

Hur är det möjligt?

Sedan tog vi av oss och gick barfota i gräset.  Alla runt en bädd av glödande små kolbitar av björkved.

En efter en tog vi mod till oss och  gick över bädden med våra bara fötter. En efter en tog mod till sig och klev rakt in i glöden.  Med fötter utan skydd, utan skor och utan annat än tunt bart skin.

Alldeles innan hade vi med krattor krattat runt i de glödande små bitarna för att lägga dem tillrätta i en plan och fin bädd. Jag konstaterade då att det var för varmt för att stå nära glöden även om jag hade en krattas avstånd.

Hur är det möjligt?
Att ingen brände sig?
Att vi gjorde det?