Terapeututbildning på Institutet för Medicinsk Yoga.

Jag slutar inte upp att bli förvånad över att min kropp är i bättre trim idag än den var för femton år sedan. Aldrig  känner jag att jag behöver gå till min sjukgymnast längre. Har faktiskt inte varit där på fem år. Jag som hade sådana problem med min kropp förut.

Diskbråck i halsen och ett synnerligen trasigt knä. Opererad två gånger. Med ett vad jag tycker idag, synnerligen stort och vacker ärr tvärs över. Ärret har blivit ett synligt bevis på att även rätt omöjliga skador kan rehabiliteras rätt ordentligt med yoga.

Det som alla trodde skulle vara omöjlig för mig efter olyckan är idag vardag för mig. Jag klarar av mera idag vad gäller vighet och kraft än vad jag gjorde innan olyckan. Det är bara i vissa lägen som jag fortfarande inte är med i matchen. Att gå nerför kan vara lite kämpigt. Men att sitta skräddare, i Lotusställning, är idag inga problem. Inte heller är det några problem att göra de övningar  som belastar hals och nacke som är svåra för de otränade ungdomarna på utbildningen.

Idag var det en kvinna som frågade om hon överhuvudtaget skulle göra vissa av de övningar som belastar nacken då hon haft diskbråck i ryggen. Då kände jag glädje för hennes skull. Där var jag när jag började yogalärarutbildningen för ett antal år sedan. Hon vet inte men jag vet. Jag vet att hon med största sannolikhet kommer att bli i stort sett frisk i sitt diskbråck om ett år eller kanske ännu tidigare. Hon kommer att bli förvånad över vad hon kommer att kunna göra om ett tag.

För att inte tala om den psykiska stabilitet som kommer av ett idogt yogautövande. Men det är inte gratis. Att gå upp tidigt på morgnarna för att yoga är inte alltid så jättelätt. Men när man väl gått upp och gjort sin yoga så är det verkligen så att man bär med sig effekten hela dagen.

Jag är glad över min yoga.

Jag är glad över mina fina barn.

Jag är glad över att jag har ett fint liv.

Men det är inte alltid gratis.