En av mina bekanta här på ön har just fått reda på att livet börjar slockna ut.
Är det inte väldigt konstigt.
Vem vet vad som händer imorgon?
Har en fredagskväll som denna tittat på Idol och Skavlan och ätit lax med kall gräddfilssås med flygfiskrom som är grön.
Är det inte väldigt konstigt?
Susanns kåserier om livet 
Från det lilla till det stora. Från tandkräm till att livet ska ta slut. Är inte det konstigt?
Nä, det är nog just det som är livet. Fast vi i Sverige är vana vid att så fort det dyker upp något jobbigt, en smärta, så ska någon ta hand om det. Någon annan. Ge mig ett piller så att jag slipper smärtan. Istället för att förstå vad den säger mig och göra mig av med den själv.
Tandkrämen är faktiskt där för att gucket på tänderna ska lossna. Sen kan man välja om man vill ha kvar gucket genom att inte skölja. Eller att bli av med det genom mirakelkuren ”Vatten”. I know my choice.
Med åren upptäcker man att ens medmänniskor försvinner. Det är normalt. En dag ska jag försvinna för mina medmänniskor. Det är normalt. Dom kommer att titta på Idol och fundera över tandkräm när dom fått veta det. Det är också normalt.
Fast för varje medmänniska som har försvunnit ur mitt liv så har jag blivit lite duktigare på att ta hand om dem som är kvar. Och det är ren egennytta, ingen altruism. Om det är normalt vet jag inte, men jag hoppas.
Smärtan liksom tandkrämen är nog där för att något skit ska lossna. Så låt oss konfrontera smärtan och skölja munnen! Bli av med det! Normalt!
En dag kommer någon att titta på TV och fundera över tandkräm medan jag inser att det är dags att tacka för den här svängen. Sedan går dom och sköljer. Och tar lite bättre hand om sina medmänniskor. Kanske.
Det är också helt normalt. Hoppas jag.
Yepp.
Håkan