…

Härförleden så hade jag tröjan bak och fram eller om det var in och ut. Minns inte riktigt. Inte så viktigt.

Men helt fel var det i alla fall.

Tokigt.

Så alldeles nyss kom Ida, min kära fina söta arbetskamrat, till mitt skrivbord och ville prata lite om ett ärende.

Jag tänkte paus från datorn. Och lade upp fötterna på bordet. Man gör så ibland här. (Läs jag).

Och helt plötsligt när jag lyssnar på hennes förfrågan och utläggning. Ser jag mina strumpor. Skratta eller gråta.

In och ut. Och inte bara det. BÅDA är in och ut.

Och inte bara det heller.
Ida utbrister att minsann är det inte så att dina strumpor är på avigan.

Och tillägger att hon definitivt inte tycker om sån´t. Tack och lov, så skrattar hon samtidigt.

Jag kan inte hjälpa det. Men mitt liv verkar nog himla trist. Så varför inte. Man får ta till vilka knep som helst för att förgylla.

Men i dessa fall är det mitt lilla söta omedvetna som glädjer mig hela tiden.

Tycker fortfarande att det är rätt kul.

Men börjar bli orolig för att jag ska glömma att klä på mig överhuvudtaget…..