Ett  möte med en spännande och fascinerande människa.

En människa klev in i mitt liv och öppnade sin dörr för mig och visade in mig i sin värld. Ett möte jag sent kommer att glömma. En människa som har ägnat hela sitt liv åt musik. Som var ytterst trevlig och gav mig långa fina diskussioner om livet i smått och stort.  Jag fick en inblick i den delen av universum som präglat denna person under  livstiden fram tills nu och som varit den människans levebröd och glädje. På allra högsta nivå i sin genre. Det visade sig också att personen i fråga hade knytpunkter till Gotland. Faktiskt många band till denna fina ö. Faktiskt hade han spelat i band just där.

Jag  lyssnade. Jag var och är förundrad. Vilken musik. Var detta vad jag trott var bland det tråkigaste jag visste förut…

Jazz.

Jag fick höra musik som jag inte hade en aning om eftersom jag inte visste att den fanns. Och om jag visste att den fanns så har jag i ett helt liv bytt kanal. Eftersom jag ju visste att jag minsan inte tyckte om den sortens musik. Thoots Thielemans munspelstolkning av Edit Piafs ”Ne me regrette pas” har första plats i Spootify just nu. Bland så mycket annat som jag upptäckt och som jag nu frossar i.

Jag var tungen att ringa mamma och berätta om denna upptäckt. Salig musik. Som hon skrattade. Det visade sig att ”Min Mamma Älskar Jazz”. Hon är uppväxt med jazz. Hon har träffat många av de stora jazzmusikerna. Hon berättade om sina ”idoler”. Ojoj. Inte visste jag att min mamma i hela sitt liv älskat denna för mig helt nya upptäckt.

Så åkte jag hem till min nyfunna kusin. Som visade mer av jazzen under en alldeles jättetrevlig lördagkväll. Också  hans liv har präglats av  denna musik. Han föddes helt enkelt av jazzen.

Jag  inser att  jag haft jazz i familjen i generationer. Jag  inser att folk i min släkt haft jazz och Gotland i sitt blod för i princip ”hela slanten”. Jösses så mycket Gotland det finns i historien bakom min mamma. Och så mycket jazz. Stavas nog Nalen tror jag.

Mamma, det ska bli underbart att åka dit med  dig i vår……..

Jag insåg helt plötsligt att hemma på min gata fanns det så mycket outforskat. Mycket som jag varit blind för i hela mitt liv.
En värld som öppnades mycket tack vare olika sammanträffanden… olika möten med människor. Just nu… i mitt liv… är  jag mottaglig för just detta. Och dörröppnaren var en vilt främmande människa som klev in i mitt liv från Universum för att helt enkelt få mig att öppna upp mitt bröst för saker som jag inte sett förut.

Att titta sig runt omkring där man står.

Ja, Herre Gud, ”hur svårt kan det vara” att se saker som funnits framför ögonen på en. Hur mycket måste man bli slagen innan man öppnar sina ögon för det som finns i ens omedelbara närhet. Hur mycket har jag inte behövt det som hänt i mitt liv för att jag ska få förmågan att lyfta blicken och fatta vad som betyder något här i livet. Visst är det fascinerande hur man,,, alla,,, jag,,, andra,,, letar i sina liv efter saker som är viktiga. Letar överallt. I andra länder, på restauranger, i nya hus, under bord och stolar, på händelsesemestrar, ja överallt i denna värld. För att förhoppningsvis någon gång hitta det man söker…. inom sig…. eller i sin omedelbara närhet.

Det finns en mening med allt som sker.

Tack, du främling från Universum, som bidrog till mer än du tror att du bidrog till.

Tack alla kommande främlingar som jag kommer att få möjlighet att lära känna i mitt liv här på jorden.

Och Porjus!