pendlar från sida till sida.

Försöker hitta balansen mellan det ena och det andra.

Ena benet.
Oro för att härdsmältan ska slå ut hela Asien i en jättevåg av ur uran sprungen helt osynlig död. Hinna ikapp de flyende ner till Hongkong varifrån min son idag skickade ett glatt ”Hongkong nu”-meddelande på Facebook.

Å andra benet tynger neråt med samma kraft och insikt över att katastrofen kanske kan få en för världen oerhört stark och enande kraft att ta ett stort grepp om vårt klot som alla är så beroende av.
Rädsla, oro och medlidande…
Blandat och vispat i en skål.

Men min grundtonus är stämd i en klang som liksom harpan kan låta späd och sorgsen ibland men alltid med stark mersmak.
Mer smak för livet och överlevnad och växande.
Med en grundtonus som är förhppningsfull.
Där vibrerande strängar ljuder för alla som slaktas av galna diktatorer eller skadas eller dör av jordens nyckfulla utbrott.
Ljudet finns i min bakgrund. Längtar att få bekräftelse på att det finns en mening i det meningslösa.
Med en stor vördnad för varje enskild Japan som så heroiskt tar sitt öde och vägrar att lägga sig ner och hänge sig åt depression och självömkan.
Livet går vidare tills själen lämnar kroppen och landar någon annanstans.
Det är ingenting vi kan göra något åt.
Men vi är skyldiga oss själva och de våra att ta vara på den utmätta tid vi har här.
Det blir väldigt tydligt när jag läser om världen och vet att barnen är  sköra som varandes  människor.

Kött och blod i ett tunt hölje av hud. Så skört och så ömtåligt.

Det är ett  under att så många lever så bra så länge.