en glittrande, hemlig och vaken karaktär. Hon tittar rakt in i mitt inre och låter sin blick stanna kvar i mina ögon tills jag inte längre är kvar där. Tills jag förtrollat bort mig i hennes lugna själ och fallit ner i ett sinnligt tillstånd av ödmjukhet inför den vishet som finns i hennes själ.

Hon har en stillhet och ett inre lugn som mest påminner om ett sommarregn som faller över torra buskar och gräsmattor och som sakta ger näring åt det av solen sönderbrända.

Hon har integritet. Hon ger av sig själv med ett fullkomligt strålande äkta läkande spinnande. Hon stryker sig mot mitt huvud när hon ligger på soffryggen bakom mina axlar. Hon drar in klorna och smeker min kind med mjuka tassar. Hon  möter min blick så nära mitt ansikte att jag kan känna hennes gröna djup långt inne i hennes ögonbottnar. Som havet. Som om utsidan av hennes blick bara är vattenytan och därinne finns en havsgrön ocean av livgivande omfamnande.

Hon går sin väg och lägger sig på en fläck i solen när hon känner för det. När ögonblickets förtrollning brutits av en telefonsignal eller en engelsk bulldoggs skällande på tomten. Kommer tillbaka när hon behagar. Själv hittar hon en grop i solen på kullen till matkällaren mitt i gräset där hon somnar i ljuset några timmar. Lungt snusande i sann förvissning om att inget annat finns än

just nu.