Men jag vet att jag kan känna en oerhörd lycka av att minnas fint som varit i livet förut.
Bilder som kommer upp förgyller tillvaron just nu och får mig att känna den där mjuka, varma, sirliga, omslutande känslan som jag känner igen som lycka. Känslan som får mig att le trots att jag sitter helt ensam. En känsla som är växande och expanderande. Som gärna vill visa upp sig. Som vill dela med sig. Som vill omsluta andra människor.
Och kattan!
Mjukt smeker jag henne när hon trycker sig mot mig och ser mig djupt in i ögonen. Ja, hon har en själ som lyser ut ur hennes gröna ögon och möter min. Kattan har en själ, tror hon har en yogisk sådan. För hon kommer från ingenstans så fort det ska yogas i huset. Sedan stannar hon tills det är klart. Även om det tar sin tid.
Som det gjorde för mig i morse då bilden kom för mig.
Kvart över sju tonade jag in med tre långa Ong Namo Guru Dev Namo. Halv tio tonade jag ut. Sat Nam!
Lycklig som en lärka.
Morgonropet i 31 minuter. Vilken styrka man får!
Efter den kraftfulla meditationen kom bilden av min döda prins upp i mitt medvetande.
När jag tonade ut fanns kattan där fortfarande. Och jag tror hon känner på sig när jag yogar, mediterar och när jag väl är klar. För när jag yogar och mediterar så ligger hon alldeles stilla och nära. När jag är klar kommer hon upp och vill ha närhet.
Bilden av vår vackre vita prins.
Gröna sommarängar och stolt springande med högburen svans. Han hade förmånen att få vara helt ensam i stohagen. Oj, vad jobbigt det var. Han skulle ju vara vacker hela tiden. Han förstod nog inte att det var just det han var. Hela tiden. Även när han inte bröstade upp sig och skrek när han rusade runt framför stona (ja, han gnäggade inte, han skrek).
Tack för allt fint vi fick av dig kära Maradona!
Du gör mig fortfarande lycklig…
Susanns kåserier om livet 