så blev det så här i stället. Cykeln, min fina fina cykel, hamnade vid bryggan istället i cykelstället. Precis när jag hojade förbi nerfarten till bryggan så klev kompisen ut framför mig. I luren hade jag mamma och under mig cykeln och så stod hon där med Allan samtidig. Rörigt! Och jag som bara klarar av en sak i taget. Och absolut inte hålla balansen på en hoj samtidigt. Så jag stannade helt enkelt.
Och rätt som det var så var vi på väg ut i en fantastisk vårkväll. Kompisen, Allan och jag. En stund i tiden, i världen och i nuet som bara finns till och öser njut över en. Det blänker i vattnet. Solen håller på att gå ner över Resarö. Båten glider fram i vattnet. Jag finns, jag lever och jag njuter av stunden.
Jag har det ohyggligt bra.
Just där tänker jag inte någonting alls. Jag bara känner . Vinden, lite frysning, och ett härligt vänskapligt samtal om allt och ingenting. Om en husvagn på Åland, om en student, om ett vägval, om vad kärlek är och vad det är för skillnad på att vara kär, förälskad och att älska och att känna kärlek.
Om att lämna, släppa och leta efter en hatt till en maskerad. Om fika på bryggan och en fender som sitter fast i botten i ett rep. Om att vara särbo på gamla dar och att vara i ungdom och att älska sina barn.
En helt vanlig tur runt i skärgårdskvällen och med Allan i knät. Pratandes om ditt och datt och mest av allt, lyckan just nu. Lyckan att inte behöva tänka hela tiden utan att bara vara lite ledig en stund.
Susanns kåserier om livet 