Långt bort i fjärran syns vårt mål. Helagsfjället. Det högsta fjället söder om polcirkeln i Sverige. En glaciär!
Det var inte vandring – det var klättring. Med stavar, fötter och händer. Och hade det inte varit för min yoga och min meditation så hade jag aldrig klarat det. Helagsfjället är det högsta fjället i Sverige söder om polcirkeln. 1797 meter högt.
Vi gick till fjällstationen där vi bodde alla nätter. Därifrån gick vi på utflykt. Och en dag upp till toppen. Med guide. Vilket var tur. Vi hade nog inte kommit vare sig upp eller ner annars. Mitt knä – mitt älskade trasiga knä – som är höggradigt opererat och med spikar och skruvar i, var med hela tiden. Olyckan som tilldrog sig den rätt komplicerade operationen resulterade i att jag började yoga. Och meditera. Det har jag nog gjort i stort sett varje dag sedan dess. Och det var anno 2005. Och nu fick jag glädje av detta – igen. Smidigheten och styrkan gjorde att kroppen kompenserade för det onda knät och jag klarade fysiskt av hela strapatsen. Det var jobbigt men jag klarade av det. Med fyrhandsfattning… Men det värsta var inte knät. Det var skräcken…..
När vi passerat typ tillräckligt för att inte kunna vända på egen hand igen, vände jag blicken och kollade neråt.
Det skulle jag inte ha gjort. Jag visste inte att jag var sååå höjdrädd. Och då pratar vi höjdrädsla. Jag fick tunnelseende, började skaka i benen och kände snöre runt halsen. Var i stort sett klar att kräkas på guiden som klättrade före mig. Det var ett par hundra höjdmeter kvar. Allt runt omkring var stenblock och lutning. Ovanför och det som var kvar upp till toppen, som var en platå på ett antal meter som vi skulle samsas på, var av den kalibern att jag inte såg någon som helst möjlighet att kunna göra annat än att dö av. Jag rabblade svordomar. Hur i helvete kom det sig att jag inte fattat hur högt det var och hur mycket det lutade innan jag hamnat där jag var nu.
Vad göra? Susann, du måste ta dina resurser tillvara nu. Inte dö!
Andas in – andas ut. Blicken fäst en meter framför mig. Vare sig längre fram, utåt sidan till höger eller utåt sidan till vänster. Eller ner mellan benen. Vänster fot, höger hand, höger fot, vänster hand. Andas in – andas ut. Jag gick totalt in i mitt annars så härliga meditativa tillstånd. Det där tillståndet när det råder total fokus och helhjärtad koncentration. Rösten inom mig upprepade Andas in – andas ut. Blicken fast förankrad i uppgiften att hitta nästa stenblock som var stort nog att sätta en fot på och som också såg ut att kunna ligga stilla tillräckligt länge för att jag skulle kunna ta mig till nästa sten. Jag undrar hur jag skulle kunnat klara av att inte bryta ihop om jag inte hade haft min träning i att meditera och att koncentrera mig på min andning. Självklart var det aldrig fara för livet. Det skulle inte vår guide ha utsatt oss för. Men i min lilla, lilla, hjärna, min reptilhjärna, fanns det inte plats för logiskt resonemang just då.
Så kom jag upp. Och vi skrev i gästboken som låg i en plåtburk på toppen.
Så skulle vi gå ner. Det var lika mycket fokus där. ALDRIG titta åt ett annat håll än rakt ner mellan benen. Andas in – andas ut. Det var en väldigt lång stund i mitt liv innan vi kom ner så vi fick fast mark under fötterna igen. Och hela vägen ner så följdes min rädsla av en annan följeslagare. Det går inte att beskriva huuur kissnödig det går att vara när allt bara är stenblock, det lutar 180 grader och vi är en grupp på kanske 15 personer. Och 6 stycken härliga göteborgare går efter mig och stöttar och vägrar gå om och lämna mig till mitt öde.
När vi kom ner bjöd Helags fjällstation på fika. På kvällen kom det en äkta same med en på sina marker fångad ren. Helstekt ren med en tvättäkta same som stod och skar upp de bitar vi önskade. Nyduschad och nybastad välkomnades vi till en trerätters middag som var bland det underbaraste jag någonsin ätit.
För att inte tala om ölen som rann ner efter det att jag först kissat och sen tagit av mig kängorna.
Helagsfjäll. Stort och mäktigt. Underbart och vackert. I september med tusen färger, 20 grader varmt och strålande sol…
Ingenting i livet får tillåtas vara transportsträckor. Allt behöver upplevas, tas in, vårdas och glädjas åt.
Susanns kåserier om livet 
Visst är det underbart med den storslagna naturen! För egen del njuter jag nog mer av att gå horisontellt.
Jag läser en bok där basta betyder ”nåt helt annat och mycket roligare”
Det var ”synd” det, Bettan! Och jag går MYCKET hellre horisontellt! Kram