-”Det är svårt att blunda för det dyker upp så mycket tankar och det är jobbigt. Det är svårt att vara ensam och inte göra något för det dyker upp så mycket känslor. Det är lättare att sysselsätta sig och slippa ta allt det som kommer till en när man är stilla, tyst och ensam.”

Det hör jag ofta. Jag hör också ofta:

-”Meditation är inget för mig. Det är tråkigt. Jag är en människa som tycker om när det händer saker hela tiden.”

Jag vet att träning i mindfulness i  skolor, om så bara tio minuter per dag, lugnar ner barnen och gör dem mer harmoniska. De blir snällare mot varandra och mer omtänksamma. De bryr sig mer om sina klasskamrater. De har lättare att koncentrera sig och inlärningsförmågan ökar. Förmågan att känna empati ökar.

Jag hör också:

-”Jag är en tävlingsmänniska.. meditation är för associalt för mig”

Jag ser forskningsresultat som säger att barn som tränar mindfullness i skolan, om så bara tio minuter per dag, i gruppövningar får bättre resultat än barn som jobbar ensamma individuellt. De svarar dessutom att de tycker det är roligare att jobba tillsammans. Och att de känner att de blir bättre på att vara varsamma om varandra när de jobbar i ett socialt sammanhang.

Jag tänker att den råa individualismen och dess tävlingsfokusering ger ett samhälle med mycket ensamhet. Jag vet av egen erfarenhet att meditation, mindfulnessträning, i ensamhet, direkt ökar viljan och förmågan till social integration. Jag blir skörare och starkare och mer orädd ju mer jag mediterar. Min förmåga att älska och förlåta ökar och jag njuter mer och mer av ensamhet samtidigt som jag blir mer social och glad.

Jag lär mig också, när jag mediterar, att livet är skört och att det är viktigare att berätta att du betyder mycket för mig. Viktigare än allt annat. Viktigare än prestige, rädsla för att bli avvisad eller inte omtyckt tillbaka. Det lär mig vad styrka är – på riktigt!