Inget att säga. Inga budskap, inga undertoner. Det fanns inget bakom, inga undertryckta känslor och inget att erbjuda. Inte heller färgerna önskar något.

Det handlar bara, bara om att kladda. Om att vara oändligt många universum från att prestera något överhuvudtaget. Stillhet som ger sig uttryck. Helt enkelt stillhet.

Det är så bedårande härligt att inte skapa något utan bara vänta in det som sker. Att låta det hända, helt enkelt. Att inte begränsa sig av att inte kunna. Dutta, backa, titta och dutta lite igen. Inget att göra, inget att behöva visa upp, inget att leverera. Inget att vara, inget att prestera. Inget ”men jag kan ju inte”…

.. så ofattbart lyxigt. Och inte nog med det. Jag älskar mina alster. Mitt hus är  formligen tapetserat med akvareller, kolkritateckningar, fingerfärgsmålningar. Det jag fött själv. Sällsynt originellt och absolut inte enligt inredningsmagasinen hos frissan.

…så oerhört lyxigt!