Idag pratade jag med en väldigt nära anhörig.  Han frågade mig en sak. Han frågade mig om råd. Han frågade mig vad jag tyckte.  Han frågade mig hur jag kände. 

Han visade med all önskvärd tydlighet att han brydde sig om mig och vad han fick för svar av mig.

Frågan var delikat! Rätt osannolik faktiskt. I världsliga termer helt knäpp egentligen.

Vi hade till och med skojat om det och skrattat tillsammans över det orimliga i skämtet.

Och så kom frågan………

Han ville ha hjälp med svaret han skulle leverera till den som frågat.

Och jag ställdes inför ytterligare en av alla dessa moraliska, etiska och mänskliga frågeställningar som jag varit tvungen att aktivt arbeta med de senaste åren i mitt liv.

Min första och andra och tredje reaktion var; smärta, förnekelse och ilska.

Min fjärde reaktion var insikten över att jag kunde säga  nej och förhindra och markera och sätta gränser och visa vad jag kände och statuera exempel och hämnas och ge tillbaka och………….

Min femte och sista reaktion var att jag faktiskt var i mina sinnens fulla stånd att fatta beslut med både mitt hjärta och min hjärna.

Jag insåg här att mitt beslut var självklart.

Med stor förståelse över situationen

Med insikt över att jag KAN stå tillbaka med vad jag kände

Med insikt över att mina relationer med andra inte ska påverka andra människors relationer med varandra

Med insikt om att jag faktiskt vill kunna se mig själv i spegeln

MED INSIKT OM ATT JAG KAN VÄLJA HUR JAG HANTERAR SITUATIONEN OCH ATT JAG ÄR STARK NOG ATT ERKÄNNA ATT DET GÖR ONT MEN OCKSÅ STARK NOG ATT INSE ATT JAG KAN HANTERA DET UTAN ATT DET SKA DRABBA NÅGON ANNAN.

Med respekt över andra människors liv och med respekt över mitt eget, det är ju trots allt jag som ska se mig själv i spegel på morgonen, så svarade jag att för min del är det helt ok.

Så lade vi på och jag kände en lätthet över att jag faktiskt kan agera som jag skulle vilja.

Med rak rygg och med visshet över att jag har släppt taget  kan gå vidare i livet och göra det med lätta steg så lade jag på luren.