fortsätter jag att yoga på morgonen. Kvart i fem stiger jag upp och har längtat efter detta.
Du som läser detta måste idiotförklara mig. (kanske med rätta , kanske inte, vem vet 🙂 )
Men faktum är att man blir odödlig av detta. Åtminstone så känns det så. 🙂
Så frukosten. Mina älskade frukostar. Mina barn vet vad mina frukostar betyder. De är uppvuxna med mina konstigheter.
Jag körde upp dem i ottan. Hade dukat bordet med läckerheter och satt med dem tillsammans och åt. När jag blir gammal så ska jag drömma tillbaka och se alla dessa vardagars frukostar framför mig. Så jag njöt av dem. Och så jag njöt av mina barn (och gör fortfarande, varje dag. Även om vi inte ses så glädjs jag och njuter av deras existens).
I morse var det grönt te, omelett med en matsked grädde och ädelost, en stor skiva uppskuren annanas i bitar, blåbär och hallon med fet youghurt och rostade solrosfrön.
Katten Tango fick givetvis slicka skålen efteråt. Hon sitter alltid snällt och väntar tills jag ätit färdigt.
Så kände jag idag att jag gör min Kirtan Kriya bara för att den är underbar. Ändamålet med den är uppnått.
Jag kände till och med att det jag trodde jag skulle få bära med mig tills jag dör hade försvunnit.
Skulden över att ha lämnat en mycket sjuk människa. Till och med skulden har jag lämnat bakom mig.
Utan glädje, utan hämnd, utan någon känsla överhuvudtaget insåg jag att skulden hade, sakta men säkert, bara smugit sig iväg. Den är borta. Nästan förvånat konstaterar jag att jag är fri.
Jag är fri för första gången på väldigt många år.
Leende, stilla, mjukt och med en känsla av värdighet låter jag nu mitt omedvetna leta rätt på en ny meditation som jag kan glädjas över till sommaren.
Sat Nam
Susanns kåserier om livet 
Vad vore världen utan dårar?
Frukost med kungen
Middag med familjen
Kvällsmat med en tiggare
Så skall man äta under ett dygn enligt dietister och alla förståsigpåare.
Skönt att barn fick det med sig hemifrån – grattis.
Du har inte lämnat någon i sticket.
När räven fastnar i en fälla och sitter fast då biter den av sitt eget ben för att komma loss.
Livet måste gå vidare.
Bara din inre ro inte gör Dig likgiltig för omvärldens skönhet.