Lärlingspass på Danderyds akutmottagning

I går var det en mycket speciell dag. Jag var med Bettan en hel dag när hon jobbade på akutmottagningen på Danderyds sjukhus.

Jag har i hela mitt liv haft två fobier. Den ena fobin gäller fästingar. Den fobin är numera under kontroll.

Den andra fobin gäller sprutor. Jag har alltid varit tvungen att ligga ner när jag får strutor annars svimmar jag.

Detta berättade jag inte för Bettan när jag frågade om jag fick prya på hennes jobb. Insåg att det fanns en risk för att jag inte skulle få följa med henne då.  🙂

Så jag målbildstränade innan. 

Jag SKA TITTA ORDENTLIGT på varenda spruttagning.

Jag ska andas djupa långa yogiska andetag så fort kanylerna kommer fram.

Jag ska dricka mycket vatten.

Jag ska böja mig ner och låtsas hämta saker på golvet så fort jag känner att jag tänker svimma.

Så ska detta nog gå så bra så…. 🙂

Och det gjorde det. I slutet så körde Bettan in en tjock decimeterlång kanyl rakt in i rumpan på en kvinna. Intramuskulärt, som jag har lärt mig att det heter.

-”Så att det studsade mot benet så att man känner att man nått tillräckligt långt in”, som hon  själv uttryckte det.

Jag kände inte ens förnimmelsen av en svimning. Jag har alltså fobitränat bort min rädsla för sprutor och det tog en arbetsdag med intensiv studering.

Strålande!

Förövrigt så var det så spännande att jag till och med glömde bort min hälsporreinflamation under höger häl.  Vi gick hela tiden. Och hälsporren känns bara när man vilat en stund. Vila var det inte tal om.

Det var infarter (nålstick alltså), EKG, blodtrycksmätning, syremätning, röntgen, blodprovstagningar och smärtstillande injektioner i en salig blandning.

En kvinna hade sådana smärtor i buken att mina tårar började trilla. Jag led så svårt över att se henne ha så ont så att min  mage vände sig ut och in.  Personalen trodde ett tag att det kunde vara brusten blindtarm men hon fortsatte till gynekologakuten. Det kändes jättesvårt att inte få reda på vad som hänt henne och hur det gått innan vi gick hem. Men så är det sade den rutinerade Bettan. Själv tyckte jag att jag hade lärt känna kvinnan och hade svårt att släppa att jag inte skulle få veta.

En annan kvinna hade också jättesvåra magsmärtor. Ingen av dessa två fick så vidare värst mindre ont trots morfin och konsigheter. Vilket lidande!

En man kom in med ambulans med hjärtsvikt. Det var säkert tio personer i akutrummet. Fullt ös var det. Så blev jag kär i XXX. Kan inte säga namnet, så klart. Men det var en underbar ung amulansförare som var så trevlig och fin mot ”sin” patient”.  Medmänsklig och omtänksam. Mitt hjärta smälte direkt. Fin avrapportering till övertagande läkare och team också. Innan han åkte ut och hämtade mer patienter så kom han in och frågade hur patienten mådde.  Ambulansförare är ett underskattat släkte.

En annan man hade ramlat ner i ett hål i ett ruttet golv i sin tvättstuga som han höll på att laga. Han hade hängt där i hålet i en timma innan frun hörde honom och kunde larma ambulans. Det blev pådrag i akutrummet igen. Shit vilken logistik. Alla var på rätt ställe. Alla saker var på eget specifikt ställe och lätta att hitta. Alla samarbetade. Och jag fick vara med och se allt detta.

Magiskt.

Så var det han som var förgiftad. Det var detektivarbete innan man kom fram till att det skulle kunna vara canabis. Han hade med sig en påse med roliga psykmediciner som ambulansförarna hittat hemma hos honom. Han var helt medvetslös och narkosläkaren höll honom vid liv med apparater medan undersökningen pågick.  Det var säkert tio personer i rummet runt omkring honom. Jag undrar vad han skulle tycka om han visste att han i allt detta fick kateter instoppat. Han hamnade på observation och vi fick inte reda på vad han led av heller.

Jag fick en ordentlig genomgång i hur man lyckats med logistiken på morgonen. Det skulle tvättas i akutrummen. Det innebar att personalen skulle ta ut allt material så det blev fria tvättytor. Sedan skulle allt lyftas in igen. Och allt var likadant placerat i de olika akutrummen. Med tejp och namnetiketter hade man markerat exakt vad alla pallar, stolar, utrustning, mediciner och apparater skulle stå. Det fanns till och med en ruta gjord med tejp på golvet för att visa var soporna skulle stå.  Med  tejp skrivet och angivet ”sopor” så att man inte ställde fel saker i rutan.   Alla saker hade en lika stor tejpmarkering som sakens storlek krävde. Även den lilla miniräknaren hade egen tejpmarkerad ruta. Det gick inte att ställa saker på fel ställe. Man ska kunna hitta saker i sömnen när det är BRÅTTOM.

Det var otroligt mycket intryck. Jag blev oerhört imponerad över hur personalen arbetade. Alla fungerade när något hände.  

Jag såg  hur sjukhusets narkos/hjärtspecialist resonerade sig fram till eventuell orsak till medvetslösheten med hjälp av all personal i rummet.  Vilket teamwork.

Men jag kände också frustrationen när provsvaren tog lång tid att få. Hur frustrerad personalen kunde bli när röntgensvaret inte kom och patientens blodtryck bara sjönk och sjönk och man inte visste vad man skulle göra.  Hur personalen ringde till röntgen för att påskynda svaret och hur patienten under tiden kved av smärta trots mycket morfin och  blodtryckshöjande.

I allt detta undrade jag hur i helsike man kan syssla med något så onödigt som pensionsförsäkringar.

Att när man arbetar hela tiden hamna i situationer där döden kan vara en utgång av en människas besök på ens arbetsplats måste vara oerhört stressande.
Att i värsta fall, i en stressad situation, mäta fel på medicinen  och vara en bidragande orsak till dödlig utgång måste vara som att leva med ständigt stresspåslag.

Vilket ansvar.

Jag är oerhört imponerad över alla dessa människor som arbetar på arbetsplatser där mitt liv kan avgöras om jag kommer på besök.

Jag hoppas jag får tillfälle att följa med flera gånger.

Trots att en god vän stirrade oförstående på mig när jag berättade att jag tagit semester för att ”gå lära” på en annan arbetsplats. Bara för att jag är kroniskt nyfiken.

Så nog är jag lite konstig allt.

Ett svar till “Lärlingspass på Danderyds akutmottagning”

  1. Timur Hamilton skriver:

    Mycket väll skrivet för att inte tala om upplevelsen för att inte tala om mäniskorna där.
    När ett mänskligt liv står på spel då bleknar det mesta och efter detta besök had Du nog blivit en annan människa.
    Det borde nog alla få uppleva för att värdesätta sitt och andras liv.
    Mycket bra idé – lärling på akuten.
    (Det låter som manus till en film)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Blogga med WordPress.com.
%d bloggare gillar detta: