Ja, jag vet. Det finns du som läser detta som tycker att jag är väldigt personlig och utelämnande.

Och som läser mig för just detta. Och som talar om för mig att du tycker om mig just av den anledningen.

,,,

Men jag försöker att alltid bara utelämna mig själv. Vara personlig men inte privat.

Det vill säga berätta om mig men inte om andra.

…

Jag håller på att sammanfatta en ide till en bok som ingen förmodligen kommer att läsa.

En bok som kommer att vara både personlig och privat. En bok som handlar om att vara anhörig till en psykiskt sjuk människa.

En bok som jag hoppas kommer att hjälpa andra människor som är anhöriga. Anhöriga till människor med olika typer av psykiska sjukdomar. En bok som kommer att beskriva hur en anhörig kan överleva. Utan att bli för sjuk.

En bok om att leva i ett samhälle som diagnostiserar till höger och vänster. Och som ifrågasätter nyttan av detta.

En bok som jag vet kommer att handla om kärlek, psykisk sjukdom och om det samhälle vi lever i. Ett samhälle för de som är friska och som klarar allt själva. Och om dem som inte gör det.

…

Det var för en tid sedan en människa som utövade utpressning mot mig.

-”Om du inte gör som jag säger så kommer jag att berätta allt hemskt som du gjort.”

Och då kände jag frid. Ty jag hade redan förtäljt allt för alla. Det fanns inget mer att berätta. Jag hade inget  att dölja.

Jag har inga fienden. Jag har berättat allt själv.

Jag var inte sårbar. Det gick inte att hota och skada. Jag hade varit öppen och ärlig och det hade gjort mig osårbar.

…

Så nu ska jag vara öppen och ärlig men bryta mot bloggregel nr 1.

Jag ska skriva privat om andra än mig själv.

……

Nu är sagan om Ängsholmen slut!

Information direkt från Kronofogden i Täby.

Kronofogden har gjort sitt jobb och sålt fastigheten Gula Huset på Ängsholmen.  Det blir mycket pengar över när fogden tagit sitt.

Nu får vi se om om vi ska slå spiken i kistan för evigt eller om det finns hopp för mänskligheten.

Kanske kan pappan till sonen för första gången på snart 18 år ta sitt ansvar och ge sin son en vinterjacka.

Eller varför inte en fika på stan. Eller ett biobesök. Barn behöver inte speciellt mycket.

Egentligen behöver barn inte pengar överhuvudtaget. Om de bara åtminstone får en kram och lite kärlek.

Pappan har sagt att han inte kunnat vara en pappa för sin son för att han inte har haft någonstans att bo, inte haft några pengar, inte varit frisk, inte haft någon bil, inte haft en förstående fru, inte kunnat……………

Nu kan han fixa allt detta. Utom möjligen fru och migrän. Men det går faktiskt att vara pappa ändå.

Jag ber till min stjärna uppe i himlen att han nu kommer att bli pappa. Efter 18 år.

Men det kanske är så illa ställt med fadern att det bästa som kan hända sonen är att fadern fortsätter att hålla sig borta.

Och drar till Spanien, köper ett hus,  och lever där resten av sitt liv för våra skattepengar och resten när kronofogden tagit sitt.

Vissa människor kanske är bättre och mer till sin fördel om de håller sig borta.

Åtminstone för de anhöriga.

…

Och det är för de anhöriga som jag ska skriva boken.

Alla talar jämt om de sjuka, ingen talar om de som finns bredvid.

—

Tack gode du för att jag har en riktigt bra far till mina barn.

Den bästa far till sina barn som man kan tänka sig.