Gudmor, ja tack!

Härom sistens fick jag frågan om jag ville bli Gudmor till min låtsassvägerskas barn.

Vi var riktiga svägerskor en gång i tiden och har förblivit lika nära som man kan vara när begreppet svägerska är i sitt bästa stadium. Dvs vi har utvecklat en relation som nästan är som syskon. Vi brukar faktiskt skoja med varandra och kalla oss just för det. Hon har en handikappad son som haft det riktigt tufft i livet. Han föddes redan i vecka 29  och började sitt jordeliv med en massa operationer och har passerat in och ut i vården hela sitt liv. Men han är och har alltid varit en underbar unge.

Min ”svägerska” är en av de människor som ska in under rubriken till höger  på min blogg ”modiga människor jag mött”.

Det finns få människor som jag beundrar så mycket som jag beundrar henne. En alldeles vanlig människa som många gånger ensam uträttat storverk.

Det finns många stora hjältar som gjor fantastiska saker. Upptäckt nya världsdelar, uppfunnit ångmaskiner, gjort första bypassoperationen mm.

Men det finns väldigt många vardagshjältar också. Som inte gjort avtryck i världshistorien men väl i en del människors hjärtan och inre.

Det har min ”låtsassvägerska” gjort i mitt hjärta och inre.

Hon har kämpat, slitit, kämpat igen och förmodligen stångat sig blodig i sin kamp för att sonen ska få ett bra liv.

Många gånger ensam. Ännu fler gånger i kraftig motvind. Jag har genom åren följt hennes och hennes sons rätt gropiga väg. På nära håll har jag imponerats av hur hon bara orkat vidare trots att hon fått utstå saker som få av oss andra fått utstå.

Det är inte lätt, nästan omöjigt faktiskt, att vara anhörig till en handikappad, psykiskt eller fysiskt sjuk människa, kanske både och, samtidigt som man ska sköta ett arbete och fungera som en social individ i samhället. Ofta går man på knä och ibland går man in i väggen. 

Men helt klart är att utan vänner så fungerar det inte. För samhället är så ordnat att de handikappade, de fysiskt och/eller psykiskt sjuka i bästa fall får hjälp. I sämsta fall hamnar på plattan på Sergelstorg och möter en tidig död. Eller oftast, får lite hjälp här och där. Slussas runt i systemet och slängs från den ena inrättningen till den andra. Har den sjuke en frisk anhörig som står på sina ben är det oftast en livförsäkring.  Ibland en förutsättning för att vården ska fungera.

En anhörig får ofta slita blod för att vården ska fungera när den sjuke inte har förmågan att ta hand om sig själv. Om det fanns ett parti som förstod innebörden  av att stötta de anhöriga så skulle samhället vinna stort. Både ekonomiskt och humant.

Mycket lidande skulle kunna lindras. En anhörig som går på sina knän fungerar inte själv speciellt bra. Jobbet, andra anhöriga, vänner, hus och hem, den sjuke,  ja allt blir lidande.  I bästa fall orkar den anhöriga. I sämsta fall ger hon upp. Och lever med detta resten av sitt liv. I skuld och med dåligt samvete.

Tänk om det fanns bättre stöd för de som  är kittet i samhället vad gäller vård och omsorg.

Min ”svägerska” är en av alla de vardagshjältar som klarat så mycket själv. Men som också har varit väldigt stark. Fast emellanåt gått på alla sina knän.

Att vara anhörig till en handikappad, fysiskt eller/och psykiskt sjuk människa är svårt. Att vara det och samtidigt vara relativt ensam är nästan omänskligt.

Så självklart säger jag  ja när hon frågar om jag vill ta över Gudmorsskapet från sonens förra Gudmor som sorgligt avlidit efter en tids sjukdom.

Jag ska göra mitt bästa för att hjälpa och stötta med det jag kan bidra med.

Jag är sedan tidigare Gudmor till min brors barn. Men detta fina barn har två fullt friska och fullt fungerande föräldrar så hon klarar sig utmärkt. Tack och lov!  Och måtte det så förbli.

Jag gör som jag brukar. Jag googlar mycket och här kan du läsa om fadderskapet:

En fadder, gudfar eller gudmor är ett dopvittne som tar på sig ett särskilt ansvar som förebedjare och kristet föredöme för den som döps. Ursprungligen ingick i fadderskapet också ett uppdrag att gå in som adoptivförälder i händelse av att föräldrarna gick bort eller på annat sätt blev oförmögna att ta hand om det döpta barnet.[1] När fadderfunktionen infördes på 300-talet var en viktig orsak att kristna martyrers barn behövde tas om hand. Fadderskapet som relation sågs förr som så nära att den utgjorde hinder för äktenskap.[2] Faddern, ursprungligen gudmodern, var också den som främst under medeltiden bar fram barnet vid dopet, eftersom modern ansågs oren under 40 dagar efter förlossningen[3] och således inte fick beträda kyrkan. Dopet skulle ske senast 8 dagar efter förlossningen, varför en ställföreträdare för modern krävdes, en gudmor. [källa behövs] Orenheten var att anse som rituell snarare än moralisk, och detta judiska bruk spred sig alltså även till kristenheten, men all tanke på barnaföderskors orenhet försvann vid reformationen.

I dag har faddern sin offentliga funktion endast vid dopet, där det är vanligt att faddrarna deltar med textläsning eller bön. Däremot är fadderskapet ett livslångt åtagande, och till påminnelse om detta delas vanligen fadderbrev ut. Faddern ska vara döpt och villig att dela ansvaret för barnets kristna fostran. Tidigare krävdes även att vara konfirmerad vilket numera inte är ett absolut krav men fortfarande rekommenderas.

I överförd betydelse kan ordet fadder beteckna en person som i andra sammanhang, såsom skolor och arbetsplatser, fungerar som guide för någon som är ny i sammanhanget. Se även mentor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Blogga med WordPress.com.
%d bloggare gillar detta: