Jag har en god vän som såg sanningen i vitögat och bad om hjälp.

Det tog tid. Många år. Vetskapen om att själen hade mått dåligt hade funnits länge. Hade ju så att säga ”känts” länge.

Diverse sätt att lindra ångest, smärta och förvirring hade passerat revy.

Nu hade personen även hittat en likasinnad som också hade ont i själen. Kaka söker maka.

Ska det gå åt helvete är det kanske bra att hålla tag i någon annan. Helvetet är alltid lättare när man inte är ensam.

Men arbetsgivaren har något som heter rehabiliteringsansvar. Enligt lagen. Vilket innebär att båda två via sina arbetsgivare går på metadonprogram idag och får hjälp med sina själar. Min vän tog mod till sig och berättade för nära och chef att hon inte roddade livet längre.

Det var starkt. Det är alltid starkare  än starkt att inse sina problem, försöka lämna de onda bakom sig, söka hjälp och försöka ställa sig på båda fötterna igen.

Och för att lyckas med detta så måste det till ett erkännande om vad som inte fungerar. Eller åtminstone iförsta hand erkänna vilka symtom man har och lider av. Om inte annat för de anhöriga. Eller kanske för de anhörigas skull.

Ska man överhuvudtaget få något stöd av någon så måste det ju till att man talar om orsakerna, eller i alla fall i första hand, talar om symtomen.

Vad som är orsak och vad som är symtom är kanske inte ens möjligt att reda ut. Men en sak är säker. Symtomen innebär ett otroligt lidande för både den sjuke och för dess anhöriga.

Att bekräfta att man har problem och att man är ledsen över att man skadat sina anhöriga och sina vänner är ett sätt att få förlåtelse. Om man nu överhuvudtaget är intresserad av sådant förstås.

Vissa människor har inte möjlighet att se sina problem och kan därför inte heller bekräfta dem för sina nära.

Vissa människor har bara förmåga och möjlighet att lägga skulden på andra människor. Dessa har det lite svårare med det här med förlåtelse.

Dessa människor behöver inte ens förlåtelse. De har ju inte gjort fel och har därför inte heller skadat någon annan.

Självinsikt är fruktansvärt jobbigt.

Så min vän. jag finns kvar!

Kämpa på.