Sitter i bussen och läser ”Anatomi med rörelselära och styrketräning” av Rolf Wirhed. Såååå rolig bok.

Men så lite selektivt sådär. Hör jag i bakgrunden. Elavbrott i tunnelbanan.

Fint tänker Alvedoncyklisten . Och skänker en tanke till alla som trängs i tunnelbanan. Och på hur det luktar när människor är stressade.  Det lyktar aceton när människor svälter. Gud vet vad det luktar i tunnelbanan när människor är stressade.

Fortsätter att läsa i solstrålarna som tränger in genom den smutsiga fönsterrutan.

Så landar vi vid Östra station. Där landar vi när vi åker  buss 680. När vi åker buss 670 landar vi vid Kungliga Tekniska Högskolan.

Det är samma plats 🙂

Styr mina steg mot de två Alvedoncykelställen. Ja, det är två.

BÅDA är tomma. Jaha. Fler cyklar när det är fint väder, tänker jag. Och stolpar ner i den stressluktande tunnelbanan.

Och får slå på bromsen redan innan spärrarna. Det är tumultkö. Javisstja. Det var ju elavbrott. Flera än alla är stressade och trängseln är enorm.
Jag går, tänker jag. Inte sjutton går jag in här. Om jag inte behöver förstås. Hade jag varit tvungen hade jag självklart gjort  det.  Med ett leende på läpparna. För så kände jag mig denna morgon.

Sagt och gjort. Jag går upp för trapporna igen och ut på gatan. Och dröm om min förvåning.

Där kommer en  Alvedonkamrat cyklandes. Och stiger av. Och ställer in sin cykel i Alvedoncykelstället. Precis framför ögonen på mig.

Det kan inte vara sant tänker jag. Sicken otrolig tur jag har. Ler ännu större och drar upp mitt kort och trycker det mot Alvedoncykelstolpen. Som säger att jag är varmt välkommen att ta nummer 23. Den enda cykeln i de två ställen.

Min Alvedonkamrat ler och fortsätter sin färd till fots någonstans denna soliga och underbara morgon.

Själv hojjar jag i susande fart fram genom stan till jobbet.

Grymt 🙂