äger själv. För det är bättre än att bara slänga pengarna i sjön. Det är därför vi for runt som spottloskor hela söndagen.

Fina, välluktande, otroligt välstädade lägenheter tittade vi på.  Men nu sitter jag och funderar över hur mäklarna jobbar nowadays.

När jag mäklade så var det bra om säljarna städade och gjorde fint. En del gjorde det. En del inte. Några gånger fick jag anlita saneringsfirma för att överhuvudtaget kunna visa huset för utomstående.  En del gånger fick man gå i sicksack mellan allt folk sparat ihop under årens lopp.  För att inte tala om de svenska garagen. Alltid fulla av saker och ting. I bästa fall. I annat fall av ren bråte.

Men lägenheterna vi tittade på igår var kliniska. Det fanns i stort sett inga personliga ägodelar alls. Så luktade alla samma luktljus. Finns det en centralstation varifrån alla mäklare köper sina luktljus?

Jag såg ett foto i en lägenhet. På ett barn. Det var det enda i stort sett av personlig art jag såg. Handdukarna i alla lägenheter var vikta på samma sätt i badrummen.  Det kändes konstigt.

Men min mesta fråga är hur alla mäklare får sina säljare att städa lika dant och lika kliniskt? Eller har alla mäklare samma städfirma? Och iså fall, vad gör städfirman av alla personliga ägodelar under visningen? Och hur vet städfirman vilka saker som ska tillbaka till vilka lägenheter efter visningen?

Det låg jag och funderade över när jag lade mig i min sköna säng i går.

Efter det att jag dragit för gardinerna. Mina alldeles nyuppsatta gardiner på den alldeles nyuppsatta gardinstången. Mitt hem har varit helt gardinlöst i två år. Sedan jag målade om i stort sett hela huset. Vilket jag gjorde när jag Fengshuiade när jag blev solokvist. Jag har haft håliväggenfobi. Och då är det svårt att sätta upp gardiner. Det går ju inte att tejpa upp dem. Men nu är det gjort. Nu är det hål i väggen i sovrummet.

Det var nästan inga hål i väggarna i lägenheterna vi tittade på igår. Har mäklarna nuförtiden ”spacklaigenhål-firmor” som de anlitar inför visningarna också?

Stayling heter det tror jag. Måste prata med min före detta mäklarkollega så att jag får lite insiderinformation.

Jag skulle behöva lite stayling hemma också. Vita våpor och gråa soffor och rätt stuk på vaserna.

Idag är det ett härligt ihopplock från olika delar av tidernas förlopp. Jag är inte en människa med smak. Jag kollar i tidningar ibland och känner att när jag får tid ska jag nog försöka skaffa mig ett smakfullt hem. Men om man inte har någon smak är det svårt. Kanske kan det bero på att jag inte vet om saker och ting är snygga eller inte.

Någon säger men titta Susann, den här gardinen var ju jättesnygg. Och jag tittar och tänker, att ja, visst är den det. Eller?

Jag har ingen koll. Jag vet ofta inte om något är snyggt eller inte. Men det ska vara rent. Det vet jag. Och det trivs jag i. Hur kan man bli sån som jag?

Hur kan man låta bli att veta om en tapet är snygg eller inte?

Jag  tycker det är kul att rota i trädgården. Tyvärr kan jag inget om det heller. Men kul är det.

Jaja. Det är tur att man inte lider över sina brister.

Och glädjs åt det mesta i livet ändå. Och det gör jag verkligen. Vi hade en jätterolig dag igår. Främst för att jag var tillsammans med mitt barn. Och sedan för att det var roligt att vara på andra sidan än den sida jag är van vid när det gäller visningar av objekt.  Att vara spekulant var kul. Sedan var det jättekul att se att dottern hittade bättre i stan än jag. Jag är lite värdelös i det fallet också. Lokalkännedom är inte min starka sida. Så jag blev jätteglad när jag kunde sy ihop några stadsdelar igår. Hantverkargatan hamnade till exempel i Vasastan helt plötsligt. Och Linhagensgatan vid Asfaltsverket som inte fanns kvar. Tänk att jag jobbat som Securitasronderande vakt en gång i tiden. På nätterna. Och gått ronder i just Asfaltsverket. Det svartaste stället i Stockholms nattliv som fanns då. Som någonsin funnits i stan tror jag. Då var jag rätt liten faktiskt. Väktare som körde runt i stan på natten.

Hur i herrans namn fick jag det jobbet?

(Apropå arbeten man inte förstår varför man fått. En gång i tiden var jag sekreterare. Jag satt i ett litet rum alldeles för mig själv utan att träffa en endaste levande själ på dagarna och skrev maskin. Långa protokoll om gas och andra lättflyktiga ämnen och saker. Min dåvarande chef som nu är död sade då att om du, Susann, bara säger upp dig så får du världens bästa betyg. Det lovar jag. Då blev jag jätteglad och sade upp mig på stående fot. Sekreterare var inte min grej. Heller. Det var inte Securitasvakt heller. )