kliver upp tjugo i fem som vanligt. Gardinen är fördragen. Det är det enda i mitt hus som åstadkommit hål i väggen. Gardinstången alltså.  Har  berättat om min hålfobi i tidigare inlägg:)

(Haha. Vet vad du tänker. Det är inte därför jag är ensamstående. Detta handlar bara om väggar!)

Gör min ljuvliga yoga, gör djupavslappning och sedan meditation. Katten Tango ständigt närvarande. Alltid när yoga är på gång. Även när yogagrupperna yogar. Ingen yogi undgår min ljuvliga yogakatt. Tror att hon med sin djuriska instint känner de fridfulla vibrationerna i luften.

Så är jag klar och börjar med frukostbestyren. Och kollar ut genom fönstret. Vojnevojne, nu börjar det.

Snöstorm.

Jahaja, tänker jag, alldeles nyyogad. Då rinner det mesta elände faktiskt av en.

Så jag gör som jag brukar. Fixar en fantastisk frukost och njuter i soffan med TV 4 framför mig.

Så tar jag på ytterkläderna och går ut i storm och snö. Fryser för jag har finskorna på mig för jag ska på middag i kväll efter jobbet. Och då vill man ju vara lite fin. In i bilen. Det går ju inga bussar från Engarn på kvällarna.

Parkerar och sätter mig på bussen och tar fram läxboken. Och letar efter mina glasögon. Ungefär alldeles innan Bullerholmen inser jag att jag inte ser någonting och att jag inte kommer att kunna göra det heller med mindre än att jag stiger ur bussen, åker hem och hämtar dem.

Jahaja, fortfarande nyyogad. Inga problem. Stiger av bussen och går över till andra sidan vägen för att invänta återvändande buss. Vilket tar 25 minuter. Du som vet hur det ser ut vid Bullerholmen vet att det är öppna fält och inget som helst skydd så långt ögat når. Och det är fortfarande snöstorm.

Jahaja, fortfarande nyyogad. Inga problem. Men jag håller på att frysa både det ena och det andra av mig.

Fina skor skulle jag ju ha dagen till ära.

Och tunna var de.

Åter till bilen efter låååång väntan på bussen. Bilen full av snö. Ok, inga problem.

Hem och in i huset. Letade runt. Det fanns inga glasögon någonstans. Det började krypa i ryggraden på mig. Insåg sakta men säkert att jag måste gå ut i bilen och kolla in mitt glasögonfodral som låg i väskan. Som jag lämnade kvar i bilen. Skulle ju bara hämta glasögonen i huset.

Ut i bilen.

In i fodralet.

Där låg mina fina glasögon.

Våt, kall och mycket lockar i håret. Mycket försenad. Med sminket på andra ställen än innan.

In i bilen. Parkera vid bussen. In i bussen. In till stan.

Då kom skrattet. Jag kommer aldrig försent (utom den akademiska förstås) men ska jag komma försent och glömma glasögon så är det ju optimalt att göra det när årets första snöstorm kommer.

Eller hur 🙂