Jag förstår precis hur hon känner sig.

När man blivit lurad på kärleken.

När löftena bara var tomma ord.

När insikten kommer att orden inte betydde något.

Ord med kärlek.

Tomt och innehållslöst.

Om man inte är beredd att i handling visa att dessa meningar byggda av kärleksros  har någon bäring.

Vad är då pratet värt?

Tyvärr så är det så illa att för att få prata om sådana saker som kärlet så måste det till en handling som föds ur känslan.

Det går inte att bara öppna munnen och hälla ut saker därifrån.

Om inte ord och handling stämmer överens med varandra.

Om inte den ljuve Don Juanen/Don Juanitan/,  orkar/vill/kan/försöker/,  i handlingen manifestera att svadan har någon verklighetsförankring.

Så kompasskurs, mina kära medmänniskor.

Var är balansen mellan Jin och Jang, höger och vänster, kvinnligt och manligt, sant och falskt.

Ord och handling måste mena samma sak.

Mun och kropp måste gå hand i hand.

Det blir rätt substanslöst annars.

Man blir liksom inte trodd och tagen på allvar om man inte är konsekvent och klar och tydlig.

Då är det faktiskt bättre att hålla tyst.