… ”Jaja, gumman. Du ser bara vad du vill se”.

Sade min vän och log så där sött som man bara gör till ett litet oförstående barn som går på upptäcktsfärd och tror att all snö är glass.

Som ett retoriskt svar på mitt utlägg om vad vi skulle lyssna till på kvällen.

(För dig som är lika okunnig som jag så får jag väl förtydliga att musiken väl i många stycken kan ses som just erotisk men det har inget med titeln att göra. Som ska vara ”Beethovens symfoni nr 3 Ess-dur ”Erotika”, oj nu blev det en liten felsägning igen. Hihi.

Beethovens symfoni nr 3 Ess-dur ”Eroica”, ska de ju va. Dumma mig!)

Hur som.

Konserthuset.

Fullständigt underbart.

Kungliga Filharmonikerna med Chefdirigent Sakari Oramo.

Jag är kär i Sakari. Nä nu skojar jag igen. Men sicken männska.

Joseph Martin Kraus .

Joseph Hayden med Johannes Rostamo som spelar solo på sin cello.

Jag är okunnig. Jag lägger mig och visar strupen. Jag är oallmänbildad och inte påläst. Men så mycket spännande jag har kvar att lära och upptäcka. Tack för att jag varit så länge i mörker. Nu ska Gunnarsson ägna sitt liv åt att gå från mörker till ljus.

Guru = den eller det som leder dig från mörker till ljus. Alltså inte någon konstig yttre Gud. Utan kanske allt du ger dig möjlighet att vara öppen inför.

Håll dig till ämnet, Gunnarsson!

Cello låter alldeles bedårande fantastiskt. Men det är fortfarande ett mysterium. Vad är det som skiljer fiol, cello och bas från varandra? Bortsett från storleken och ljudet förståss 🙂

Ser lika dana ut….

På håll i varje fall. Krävs en empirisk studie tror jag…. Hihi.

Hur som helst.

Johannes Rostamo behandlar sitt instrument så att man inte vill att han ska sluta spela.

Men hu så underbar Beetowens Eroica var. Vilket omfång av musik och känslor. Så mycket, starkt och så fint och mjukt och lekande. För att inte tala om att vi hade fått platser på vad jag tror hette körhyllan eller nåt. Dvs bakom och lite högre upp. Vi satt och såg hela orkestern bakifrån. Det kändes som om man hade hela publiken framför sig. Som det kanske känns när man står på scenen. Rakt framför oss kunde vi se exakt hur och när de olika instrumenten spelades. Exakt när trummisen ”dunkade” ner sin stav i trumman. Eller vad det nu heter. Oväsentligt! Ett slag exakt i rätt sekund. Väntan. Och så exakt i rätt stund igen.

Häpnadsväckande vilken precision. Vilken koncentration det måste innebära att spela i ett gäng med så många som ska harmoniera med varanda.

Det kräver sin dirigent! Och vilken dirigent sen. Okunnig om hur en bra dirigent ska vara. Men en sak vet jag.

Vi satt och såg honom rakt framifrån från vår plats rakt bakifrån.

Vilket skådespel. Vilken karisma. Vilket liv och vilket engagemang. Han fick mig att känna och se musiken GENOM sitt sätt att uppträda. Öronen följde ögonen. Intensiv uppmärksamhet på hans rörelser och mimik. Samtidigt som tråden till musiken följde hans rörelser ut till de som spelade. Han lyfte, han sänkte, han bad och skrattade. Han visade upp ett spektrum av känslor som gjorde att tillställningen blev otroligt helhetsfull. Alla mina sinnen var med. Jag kunde känna hur han vibrerade fram orkesterns toner.

Jag var klar, tydlig och trött i huvudet efteråt. Lyckligt salig.

Vad vore livet utan musik i alla dess former. Ständigt överraskad.

Det enda jag önskade denna kväll det var att få höra ett solo spelandes med det instrument som jag alltid älskat så mycket.

Tvärflöjten!

Tack Jan Bengtson för denna kväll.