… vara så där riktigt obekväm.

Jag måste ta konflikten…

Jag måste!

…. fast jag tycker det är såååå jobbigt.

Men faktum är att det handlar om liv och död. Jag har inget att välja på.

Det är helt enkelt för kallt ute.

Hon kommer inte längre in igenom kökets kattlucka. I morse så var halva kattan inne och resten ute. Och hon tittade så där förtvivlat på mig. Som om hon inte förstod varför bakdelen bara liksom  blev kvar där ute i kylan. Och mitt hjärta brister. Hon ser på mig med den där tillgivna blicken och undrar när jag ska hinna hjälpa henne. Jag som är hennes stora beskyddare som hon sätter sin tillit till. Som alltid förser henne med det där underbara torrfodret.

jag har blivit så fruktansvärt blödig på gamla dagar…

Ändå får hon bara en deciliter kattmat morgon och kväll. Kattmat för äldre ladies som inte är ute och jagar. Det är ingen Match.com där inte.

Ändå är hon stor som ett hus.

Har provat allt. Hon har fått fri tillgång, en halv deciliter morgon och kväll och så har jag alltid riktigt dyr veterinärmat. Inget hjälper. Och nu har det alltså accelererat.

Kan kattor få diabetes?

Men hon går ju inte på dans, hon sportar inte, hon dejtar inte, hon är helt enkelt bara en stor glad livsnjutare som helst bara kramas och spinner. Inte konstigt att hon blir fet….

Men nu måste jag sätta henne på bantningskur. Mindre mat blir det.

Ska också sätta upp några fågelmatsbollar utanför fönstret. På lagom avstånd så att hon inte kan ta någon utan bara bränna energi på att titta.  Förhoppningsvis så …

Och stålsätta mig för hennes blickar.

Och hennes trampande på nätterna. Matte, det är snart frukost. Du måste vakna, NU!

Jag måste klara av att vara bestämt och inte falla till föga för de bedjande lockropen.

Måste!

Annars måste jag flytta till ett hus med större kattlucka…