Det finns stunder man aldrig kommer att glömma…

 … Denna stund är en sådan.

Jag har känt Jonas sedan han var nyfödd.

Vilket han var i vecka 28.

Jonas har inte haft det lätt här i livet. Det har inte hans föräldrar heller. På var sitt håll. Pappan har gjort det han har förmått men eftersom han också är sjukskriven och  har så varit i stort sett under hela Jonas levnad så har han inte orkat finnas till för Jonas som han kanske velat och önskat.

Jonas bor hos sin mamma som en gång i tiden var min riktiga svägerska. Vi var gifta med var sin bror. Jonas pappa och Jonas mamma skilde sig först. Sedan skilde sig Jonas pappas bror och jag.  Men Jonas mamma och jag har behållt kontakten. Och inte bara behållt. Den har från början varit väldigt bra men har fördjupats under årens lopp och idag ser jag nog henne mer som en syster som jag alltid kommer att ha bredvid mig i livet. Vi kommer, oavsett vad som händer oss, alltid att finnas för varandra. Vi har stöttat, kramats, tröstat och hjälpt varandra mer än många människor gjort i sitt liv. Vi har gått igenom en hel del tillsammans.

Jonas mamma är orolig för hur det ska gå för Jonas. Eftersom Jonas är handikappad och så kommer att förbli. Och inte har några fungerande anhöriga förutom sin  mormor. Därför frågade Jonas mamma mig om jag ville bli Gudmor. På riktigt. Inte bara som folk blir Gudmödrar och Gudfäder idag. Lite på en höft du vet…

Utan på riktigt. Om det händer något…

Jag kommer ihåg Jonas tidigaste upplevelser. Allt det han varit med om i sitt liv har präglat honom.

Jag har också under hela hans uppväxt sett och upplevt hans utveckling.  Har under alla år försökt att få ta i honom och inte fått. Han har aldrig tillåtit mig att röra vid honom. Så som man gärna gör med barn. Kramas och klappar du vet. Det har inte alltid varit lätt att kommunicera med Jonas. Det har ofta varit en balansgång mellan intuition, brist på kunskap (hos mig) och vilja att lära känna men inte veta hur.

Så denna kram på Julafton år 2010 efter en liten julcermoni var ett oerhört stort steg i vårt förhållande, mitt och Jonas.

Ett litet steg för de flesta, det där att kramas. Men ett nästan gigantiskt steg för mig och Jonas.

Han inte bara accepterade att jag tog i honom. Han kramades tillbaka.

Det är stort.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Blogga med WordPress.com.
%d bloggare gillar detta: