Jag ger upp. Erkänner.

Jag har lagt mig i soffan. Ja, faktiskt. Jag är sjuk. Så varför inte njuta lite. Äta Häääägendaz till exempel. Eller hur glassen nu stavas. Orkar inte titta efter. Paketet är tomt och ligger i soporna. Resterna är uppslickade av kattan. Som stirrade förvånat när jag kom hem och slängde min onda lekamen i soffan på eftermiddagen mitt i veckan.

För första gången i mitt lilla liv, tror jag, så väntar jag inte tills det är för sent. Jag går inte i 7 veckor med feber och hosta innan jag går till doktorn och förvånat undrar hur jag kan vara så erbarmligt dålig. Nej, nu agerar hon förnuftigt och klokt.

Stolt över mig själv delar jag nu soffa med fyra kuddar och två täcken och fryser. Och kattan förstås.

Och lyssnar till Quaddaffis/Kadaffis, eller vad han nu heter, tal till folket.  Hans namn stavas faktiskt olika i alla tidningar.

Det kanske inte är så lätt att översätta ett språk som skrivs åt fel håll och inte innehåller mer än små bokstäver.

Jag ser och hör en galen människa som helt rättframt hotar med blodbad om inte landets medborgare gör som han vill.

Jag vet inte vad som är värst. Att han sitter kvar eller att han inte gör det. Vad finns om han packar och drar? Vad händer i arabvärlden egentligen…Galen verkar han ju i alla fall vara. Eller ännu galnare än vanligt.