… men nu är det så. Det är ett faktum. Det är slut. Jag blev sjuk och fick tillbringa lite timmar i soffan. Och då blev det som det blev. Jag kunde inte längre låta bli. Det gick inte längre att dela upp i etapper.  Inget arbete som kunde avbryta. Ingen vän som kunde distrahera. Ingenting som kunde avbryta för att förlänga njutningen.

Jag var tvungen att sträckläsa. Och nu finns det inte mer att läsa. Allan Karlsson är borta. Jag sitter med vemod i själen med boken i handen. Hade jag inte blivit sjuk så hade jag kunnat spä ut lyckan i flera veckor till. Nu är det över.

Jissses så jag har njutit. Vad ska jag nu ta till? En vända till med Röde Orm kanske? Jag får bestämt fundera ett tag.

Men jag har känslan i kroppen… njut…salig vare herr Karlsson.

Jag säger som herr Karlssons pappa.

Allan, alldeles oavsett om du blir hundraett eller inte så har du en stor plats i mitt hjärta. Du är ju evig. Du är ju skönlitteratur och därför odödlig.

Får jag lov att rekommendera detta underverk till allt och alla.