…bli änka.

Bara 51 år. Alert, glad, positiv och med massor av energi och livsvilja. Så helt plötsligt är cancern där. Snabbt och oresonligt. Så är han bara borta. Bästa vännen, livskärleken, pappan och en mycket god människa.

Borta!

Vi gick Skeppsholmen runt idag. Vänninan och jag. Det var ett tag sedan vi sågs nu. Hon ursäktar sig.  -”Jag har inte orkat någonting på en stund nu”, säger hon och hoppas jag förstår.

Vi har inte umgåtts så mycket alls genom åren. Vi är egentligen arbetskamrater. Men vissa människor kommer närmare än andra och det har inte att göra med hur många timmar man umgåtts. Det är väl den berömda kemin kanske. Minns hur hon alltid talade om sin man med en nästan barnslig förtjusning. Trots att de varit tillsammans ett helt liv och fött 4 barn tillsammans. Minns också att jag alltid sade att hon skulle vara glad över att ha en så bra man. Frisk i både kropp och själ. Det var då jag den hårda vägen förstått att så inte alltid av självklarhet var fallet i alla förhållanden.

Nu är han död.

Vi enades om att vi skulle ses snart igen. Varför inte en enkel fika på stan en solig dag alldeles strax. Man vet ju aldrig vad som händer i livet.

Man måste passa på….