på den platsen vilar stillheten.

Där känns det hemma.

Där är det lugnt, skönt och fridfullt.

Du ligger på rygg. Du har en filt över dig. Du ligger mjuk. Dina händer vilar med handflatorna upp mot himlen.

Andas in, fyll magen. Fortsätt fylla, hela bröstkorgen. Ända upp till platsen under nyckelbenen.

Våga stanna där en stund. Håll utan ansträngning. Tillåt dig att vänta ut signalen från kroppen som säger att koldioxiden ska ut ur kroppen.

Töm ut. Sakta, långsamt töm. Känn hur luften letar sig ut genom näsborrarna.

Ta med luften från platsen under nyckelbenen. Fortsätt att omfamna den luft som du fyllt bröstkorgen med. Ta den också med dig ut genom näsan. Så släpper du ut den sista luften från magen. Du tömmer hela bålen mjukt och försiktigt hela vägen ner från  magen.

Mjukt och fint tillåter du din kropp sjunka neråt.  Alla dina muskler slappnar av. Ovansidan på ditt bröst och din mage tar tyngdlagen till hjälp och landar mot något odefinierbart som tar emot och håller upp. Allting vilar neråt. Du känner hur lugnet infinner sig. Du tillåter dig att vila i det rum som säger att du inte behöver andas.  Du sjunker ner i en gyllene bädd av ingenting.

För varje utandning du tar blir platsen i slutet av ditt andetag längre, större och vackrare. Där finns inget innehåll men det är inte tomt. Det är fyllt av vitt, vackert, rent och härligt. Rummet där regnbågen landar, stället där vägen slutar.

Ingenting. Men ändå allt.

Du tillåter dig att stanna kvar. Stanna tills du hör kroppen mjukt viska om luft.

Du iaktar.

Vilar lite till i den oändliga stillheten. Tills du känner att behovet av ny, frisk livskraft ger sig tillkänna.

Du välkomnar!

Du släpper in. Du bjuder din kroppen syre och näring. Du öppnar upp och fyller igen.

Så pågår dina andetag.

Som fyller dig med livskraft, kärlek och glädje. Som ger dig den vackraste gåvan av dem alla.

Livet!