Det tar oceaner av år innan jag ger upp något som borde ha släppts för länge sedan.

Sakta men säkert börjar jag bli bättre på att släppa taget om det som inte ska finnas kvar längre.

Lägga bort och bära till Lions. När jag var liten var jag en veritabel samlare.

Det är det ingen som tror när jag berättar.

Det gör min knottrig att behöva ge upp innan jag testat alla vägar. Du vet, med en dåres envishet.

Du som känner mig vet att jag på senare år Feng Shuiat mitt hem. Bytt är bytt och kommer aldrig igen.

Jag har gått som en Ajaxtrasa över gammalt skärp i alla former. Både mentalt och ”sakligt”.

Det är befriande att städa bort. Gud så mycket man inte behöver. Både på insidan och utsidan.

Men det är på samma gång ett arbete. Är man (läs jag) en fånigt lojal kuf, så är det oerhört dubbelt.

Vända blad. Sortera. Vad är viktigt. Vad vill jag ha kvar.  Titta på allt.

En känsla, en stol, en vän, en bil, en…….

Phu.

Men jag är en trogen människa. I grunden. Nästan tills jag själv tar slut.

Då är det fruktansvärt att inse att alla inte är lika trogna.

-”Nästa gång du kommer på besök har jag gått i pension”, sade han och tittade på mig med huvudet på sned och med ett litet sorgset leende.

Huuuuur kan en gynekolog bara fundera på att överge en och lämna in och ta PENSION?

Sådan tur att frisör, tandläkare och husläkare är betydligt yngre än jag. Har valt dessa med omsorg.

JAG är ju trogen och då vill jag ha trohet tillbaka. Det var en felberäkning med han den där gynekologen.

Men vi har kamperat i 20 år. Det är rätt ok ändå kanske…