Ia.

Du var med oss  under vår gemensamma  examination. Vi hade avslutning på vår två år långa utbildning.

Vi satt tillsamman och berättade om våra upplevelser och vad som hänt under denna tid och var vi befann oss just nu när vår långa tid tillsammans nu tar slut.

Du var så glad. Du pratade med din mörka, fylliga Ia-röst. Vacker, ljus och full av värme. Men du var bekymrad. Inte för egen del. För du strålande av välmående och du berättade att du mådde så bra och att du älskade att ha dina yogakurser.

Din oro omfattade alla du mötte i vardagen. Det är så många som mår så dåligt i dagens samhälle, sade du. Och flera instämde och du frågade om det kan bli värre än vad det är nu.

Ja, det blir nog värre.

Sade någon.

Vi satt i en ring, minns jag. Jag såg dig mot den vita väggen och tyckte du var så vacker. Du lyste av trygghet och lugn.

 

En stund senare, mitt bland oss alla, innuti denna atmosfär av frid, lugn och harmoni.

Slog den värsta bomben av dem alla ner i Ia´s liv. Där vi var, där vi satt, där vi nyss hade samtalat, yogat och mediterat. Där fick hon beskedet att hennes son just dött.

Vi hörde hennes förtvivlan, vi kände hennes bottenlösa hjälplöshet, vi var just där och då.

 

Ångesten!

 

Min son är död.

Det är som om ögonblicket frös till is. Jag kommer aldrig att glömma din röst Ia. Jag kommer aldrig att sluta minnas din avgrundsdjupa misstro.

Det kan inte vara sant, det måste ha begåtts ett misstag, det är inte möjligt. Din totala smärta.
Din röst.

Den kommer att följa med mig resten av livet.

Hur grymt ett besked kan vara. Hur osannolikt fel och totalt bortom allt förnuft. Hur galet långt bortom all förståelse.

Det går inte att ta in. Det går inte att greppa. Förmågan fattas.

Insikten om att livet kastats från ljus till totalt nattsvart mörker på ett par sekunder.

 

Ia.

 

Jag vet att det inte finns något att säga. Det finns inget som lindrar.

 

Ingenting.

 

Jag tänker på dig väldigt mycket.