för att kanske vad det lider bli vis och klok. Undrar om det kan vara en sannolik utveckling?

Du säger att jag redan är det. Och jag undrar hur du tänker då.

För ju längre tiden lider desto fler frågor har jag och desto färre svar. Har till och med en känsla av att jag inte ens behöver så många svar längre. Det är vad det är och blir vad det blir, helt enkelt.

Jag är ödmjuk inför det faktum att vi kanske är sanningen  på spåren om hur 5 % av universum är uppbyggt. Resten, i min värld då 95 %, har vi ingen aning om. Dvs vi har ingen aaaaning om någonting egentligen. Det enda jag med största säkerhet vet svaret på är vad meningen med mitt liv är.

Resten behöver jag inte veta…