be.

Bönen är som en fågel som bär dig mot din önskan på ett enda villkor – att du ber den.

Bönen är motsatshandlingen till cynism. Bönen, att be om hjälp, är att blotta min reva.  Bönen, att be om hjälp, är att sträcka ut min hand. Att våga sträcka ut min hand.

Bönen, att be om hjälp, att blotta min sårbarhet, att sträcka ut en hand.

Är att leva med risken att bli avvisad. Ingen finns där. Jag står där med min utsträckta hand, med min bön om hjälp.

-”Snälla, hjälp mig”.

Tänk att  riskera att behöva uppleva smärtan om det inte fanns någon där som brydde sig om att lyssna…. hjälpa.

Det är tungt. Det är smärtsamt. Det finns sätt att undvika den smärtan. Det är att inte be om hjälp. Att inte använda bönen.

Men jag har upptäckt att om jag ber om hjälp, säger att jag är liten nu. Jag önskar att du kunde hjälpa mig lite nu.

Då finns det alltid någon där. När jag visar min litenhet och blottar min osäkerhet, då finns du där. Och du, och du och du.

Och gud så jag växer då.

Snälla, be mig om hjälp också…..det är ju inte svårare än att vi hjälps åt, eller hur?

 

Och vips så stod hon där och undrade om vi skulle hjälpas åt att fixa kompostering. Vi behöver bara kolla lite hur man gör. Sen hyr vi en bil med släp och åker till Krauta och köper en komposttunna. Vi hjälps åt att bära.

Och jag som igår undrade när jag skulle prioritera det här med hur jag blir av med alla äppelskruttar.

Grannsamverkan.