Fel, jag har många vänner som är värda beundran.

Men just nu tänker jag på en speciell. Som just innan jul sade att de tre grundpelarna i livet höll på att rämna.

Kärleken, jobbet och ekonomin.

Just nu så säger han,

-”Jag har just samlat mig för att ta hand om räkningarna och ekonomin!”

Kärleken säger han inget om just nu. Men jag vet att första chakrat kommer före andra chakrat. Det är det basala som mat, husrum och trygghet som ger förutsättning för kärlek. Det är inte så himla lätt att fungera i en tvåsamhet med kärlek och allt vad det innebär om man inte har räkningarna under kontroll.

Men jag vet också att drivkraften att orka ta sig samman och sätta upp mål och reda upp saker och ting föds och stärks av kärlek. Det går att lösa många knutar om man öppnar sig för den kärlek som faktiskt finns omkring en. Det kan till och med vara så enkelt att kärleken inte finns så långt borta som man tror. Kanske finns den till och med inuti en själv.

Men jag kan erkänna att det är himla lätt för mig att säga som lever med kärlek både inuti och utanför.

Men jag vet också hur det kändes när det fanns en tid när jag inte var öppen och sann och ärlig mot min omgivning. När jag hade stora problem i livet. När jag helt enkelt höll på att stupa. När jag kämpade och kämpade och skulle klara allt själv. När jag inte ville lämna ut en annan människa och när jag trodde att jag var ensam i världen i att behöva klara av allt på egen hand. Stor och stark skulle jag vara. När det inte skulle falla mig in att be om hjälp. När det skulle vara att visa sig svag att inte klara själv.

Jag minns den dagen när jag beslutade mig för att berätta som det var. Att lägga korten på bordet och säga att det var så illa som det var. Det var i en trappa på ett bankkontor i Sibiren. Du som känner mig vet var Sibirien ligger.

”-Så här är det, sade jag.” Så berättade jag. Alltihopa. Jag brydde mig inte om hur det skulle tas. Jag visste att det var flera människor där som lyssnade. Storögda. Stilla, stod de och lyssnade. Och jag berättade, tårarna kom och jag vet inte än idag hur jag sade och vad jag sade och i vilken ordning jag sade. Men jag berättade. Förutsättningslöst. Jag hade ingen aning om hur det skulle tas emot.  Det var inga enkla saker som kom ur min mun.

Det var i en period där jag trott att jag skulle kunna klara allt själv. Men det jag gjorde var att be om något som jag inte ens visste var det var. Det enda jag visste var att jag inte skulle klara detta själv längre. Jag behövde…. men jag hade inte ens klart för mig vad jag behövde be om för slags hjälp. Jag behövde kanske helt enkelt bara be om deras öron en stund.

Jag visste inte vad jag behövde. Men jag visste att jag ville berätta.

Det var en av mina viktigaste knutpunkter i livet.

Det resulterade i att nästan alla grät. Jag fick så många kramar. Jag fick så mycket vänlighet, kärlek och empati. Jag hittade mig själv i en situation där jag helt plötsligt fick ta del av mina medmänniskors egna livshistorier och problem.

Jag fick ta del av andra människors resor i livet på ett sätt som jag aldrig skulle fått om jag inte beslutat mig för att själv lätta på trycket där i trappan på ett bankkontor i Sibirien efter stängningsdags.

Jag bestämde mig för att aldrig mer tro att jag ska klara allt själv. Jag bestämde mig för att alltid hädanefter dela med mig av det som är mitt liv. Jag bestämde mig för att alltid vara ärlig med hur saker och ting är, både inom mig och utom mig. Även om det betyder att jag måste utlämna någon annan person. Även det kan man göra kärleksfullt. Och utan namn.

Och sedan den dagen har mitt livs kärlek bara växt och växt.

!