Sitter och fnular lite på bussen

Och funderar över varför det finns folk som vill träffa någon men inte vågar..

Någon speciell alltså. Det vill säga någon som de väldigt gärna skulle vilja träffa igen, som de redan träffat flera gånger. Någon som de ofta funderar på att ringa men inte klarar att kontakta för de inte vet vad följderna kan bli…

Tiden går och kanske är det så att ju mindre man träffar den där människan man absolut inte vågar träffa desto märkvärdigare blir hon. Och desto  oftare tänks hon på…

Ju mer aldrig de ser hennes ansikte ju vackrare blir hon. Ju mer sällan de hör hennes skratt desto mer klingande ljuvt låter det…Med tiden blir hon allt mer påtaglig. Sitt väsen tränger in i deras medvetande. Kanske inte så ofta upp till ljuset och deras medvetenhet men desto mer grundligt förankrad i deras själ har hon flyttat in…

Att av någon orsak inte tillåta sig att träffa henne, att inte ringa det där samtalet.  Att känna, förstå och acceptera varför hon bara ska tillåtas bo i deras fantasi och i deras hjärna ger henne nyckeln till det omedvetna.  För att bygga bo där för gott. En dag ska vi dö. En dag ska spegeln stå där och med sjunket huvud tyst fråga, varför..

Att släppa taget och ringa henne, möta henne, se henne…. Ta ner henne från piedestalen. Upptäcka en liten, helt vanlig, människa där av kött och blod. Med eget liv i bagaget, rynkor och sorger…

Kanske är det det enda sättet att få frid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Blogga med WordPress.com.
%d bloggare gillar detta: