Det är förmodligen så att hela samhället snurrar fortare och fortare. Det är inte bara på mitt lilla jobb som det går hett till. Mina öron glöder när jag går hem på dagarna. Och ögonen blöder. Och rumpan svider. Jag pratar, lyssnar och sitter för mycket för att min metabolism riktigt ska hänga med. Galet mycket är det. Men jag behöver inte hämta min mat på fälten efter det att jag sått, skördat, tröskat och sen bakat. Jag kan gå ner till Wokwok runt hörnet och handla mat när jag är hungrig. Inte illa! Jag kan blogga helt i onödan på bussen medan grannen stör mig med sitt mobilsnack, högt och ljudligt. Och jag kan reta mig på att busschauffören tror han driver disco i bussen så jag behöver sätta på mig hörlurar för att komma undan. Varför är tystnaden så underskattad? Måste det låta hela tiden överallt? Måste det hända saker hela tiden runt om kring? Vore det inte bättre med fågelkvitter, vindens susningar och lite glada skratt här och där.
Behovet av lugnsamhet blir stort när tempot ökar. För balansens skull. Då blir 31 minuter Sodharsan Kirtan Kria bättre än Hägendaz glass. Ja, du, trot eller ej.
För övrigt är det mycket intressant att lyssna på tystnaden också. Och inse att den inte finns. Och förhålla sig till det. Värmepanna, brus i kylskåp, tickande klocka, grannarnas barn, vinden, snickaren tvärs över ön som bankar, någon som hostar på vägen, knäppet i väggar, bilsus, sus generellt.
Mina tankar.
Min egen andning.
Tystnaden är överskattad. Verkar ha tagit slut. Finns inte mer. Har den någonsin funnits?
Så varför längta till den?
Tror jag sätter mig i solen och njuter av att ibland inte behöva ha så mycket ljud runt om kring mig och njuta av att träna på att lyssna på det jag vill höra.
Med ålderns rätt!
Susanns kåserier om livet 