Sitter och beskådar i min nya roll som femtio-plus och nybliven bondmora. Helt förundrad. Små verkligt små frön i jorden för allena två veckor sedan och redan nästan färdig sallad. Det är bara dressingen som saknas.. Har gått och blivit riktigt hemmakär och pysslig på gamla dagar. Åhja, har alltid gillat att vara hemma. Tiden som mamma till hemmavarande barn är det bästa jag gjort i hela mitt liv. Mina barn är det bästa jag åstadkommit överhuvudtaget, faktiskt. Har fått oförtjänt fina ynglingar. Slut på skrytet…
Men detta är nästan samma sak. Fast med den lilla distinkta skillnaden att det växer något fortare då. Men växer gör det. Med min hjälp!
Krassen är också på väg.
Rapporter fortföljer.
…
Har idag skickat brev (nuförtiden heter det mejl). Svårformulerat och med vägning av varenda ord. Sådana där adjö-brev som är nödvändiga när man beslutat sig för att vända blad. Men sååå svårt det är. Jag kommer alltid att ha kroniskt svårt för att göra saker som jag vet kan såra. Jag kommer med största sannolikhet att fortsätta såra. Så fort man sticker ut näsan utanför ens egen komfortzon så finns risken för att såra där. Men gud give mig styrka att göra det på finaste möjliga sätt och att sopa så rent efter mig som möjligt. Min konflikträdsla ger mig problem och jag får sannerligen ta sats för att vara rak och ärlig. Det är svårt. Jag gör allt vad som står i min makt för att vara sann både mot mig själv och andra och ändå vara rak och ansvarstagande.
Jag hoppas att jag inte misslyckats totalt.
Jag hoppas att jag inte lämnat efter mig något jag kunnat undvika.
Jag hoppas jag är förlåten..
Susanns kåserier om livet 