Har ingen aning om var trappan leder och har inget behov av att veta det heller.
Endast gud vet vad som komma skall i framtiden och eftersom jag inte tror på hen så vet jag ju att INGEN vet vad som kommer i framtiden.
Det verkar inte heller vara speciellt konstruktivt att fundera över hur det kommer att te sig framöver då jag inte har en (ingen annan heller) susning om livets skeenden.
Så när jag vaknar på natten och känner mig orolig över tiden framför nu, så går jag upp och kokar en kopp havremjölk. Eller sojamjölk om havremjölken är slut.
Sen klappar jag kattan, som föresten blivit lite åldershalt, och njuter av den tiden vi har kvar här på jorden tillsammans.
I det stora hela, inte så lång tid…
Känner hennes själ i hennes gröna ögon, känner igen mig i hennes blick. Vi ser verkligen varandra i ögonen. Gör alla katter det med sina kattmänniskor?
Dricker min mjölk och går och lägger mig och somnar om…
Susanns kåserier om livet 
Det finns en sanning o d e sant att trôst fôder .hopp. á hoPP fôder trõst dá stiLLa sJãlen oron tiıı sômns
Spännande med första steget…