Hela bordet hoppar till. Ja, gästerna alltså. I solens sken sitter vi så där alldeles bedårande söta allihopa och sjunger (försöker) och skrattar. Jag mår så fint.
Så plötsligt kraschar det fem meter därifrån. Min stora, stora intuition vet direkt. Så jag sitter lugnt kvar. Kan bara konstatera att det krävs lite arbete för att rätta till. Inte en tanke går till allt elände som det i många andras världar skulle kunna föra med sig. Mitt under vårt trevliga Midsommarfirande dyker min största hallspegel rakt, och absolut helt utan orsak, ner i kökssoffan som av någon anledning står i hallen. Såklart, detta bedrövliga modeord som alla slänger sig med nuförtiden, så blir det stora och väldigt små bitar i HELA hallen. Men ingen blir arg. Ingen skriker högt och beter sig. Ty detta är ju ingens fel. Eller hur.
Spegel, spegel på väggen där. Jag var i alla fall inte speciellt snygg in den. Jag behöver en ny spegel som visar min sanna vackra natur. Den som jag ser själv när jag inte har någon spegel. Så jag bestämmer mig raskt för att om det finns någon som kommer att se detta som årets värsta omen inför kommande framtid så kommer jag att se det som ett ypperligt tillfälle att helt plötsligt få en väldigt fin ram till alla mina foton som jag håller på att skriva ut. Foton från mitt liv som jag älskar. Det som innuti ramen förut var en spegel kommer nu att få bli ett hem för vackra och roliga minnesbilder från mitt fotoarkiv.
Så skärvor, skärvor på golvet där. I er kartong för vidare forsling till återvinningscentralen. Tack för visad hänsyn. Nu behöver jag inte åka till Ikea och köpa fotoramar.
Ps. under natten så har min Padda fått eget liv. Den finns inte längre på samma plats som den lade sig i går kväll. Skumt.
Kram mina härliga nattgäster…
Susanns kåserier om livet 
Tyvärr år jag nog lite skyldig till spegelns slut,Jag slog ju ner den först